ISO: s internationella organisation för standardisering
International Organization for Standardization (ISO) är ett oberoende, icke-statligt globalt organ som försöker samla experter för att dela information och utveckla standarder som underlättar världshandeln.
Det vill säga den här organisationen försöker utforma standarder som frivilligt antas av medlemmarna. På detta sätt är det internationellt känt om en produkt uppfyller vissa egenskaper. Detta tjänar både tillsynsmyndigheter och konsumenter.
Det finns flera ISO som hänvisar till frågor om ledningskvalitet, miljöledning, hälsa och säkerhet på jobbet, energihantering, livsmedelssäkerhet och dataskydd inom informationsteknik.
Vi kan tänka på ISO som formler för att göra något på bästa möjliga sätt. Vi kan hänvisa till en produkt, en hanteringsprocess, minskad miljöpåverkan eller något annat.
ISO har 165 partnerländer i skrivande stund och huvudkontoret ligger i Genève, Schweiz.
Det bör också förtydligas att ISO inte utfärdar certifieringar, men detta görs genom auktoriserade externa organ, såsom National Accreditation Entity (ENAC) i Spanien.
ISO-historia
I London 1946 träffades 65 delegater från 25 länder för att diskutera framtiden för internationell standardisering. 1947 skapades ISO officiellt med 67 tekniska kommittéer. Det var grupper av experter som fokuserade på ett visst ämne.
1951 publicerades den första ISO som kallades "aktuella rekommendationer". I maj 1952 publicerades den första ISO-journal, en månatlig bulletin som rapporterar om institutionella förändringar och standarder som utvecklats av experter.
På 1960-talet försökte han inkludera fler utvecklingsländer och på 1970-talet fortsatte internationaliseringsprocessen.
1995 lanserade ISO sin webbplats och år 2000 började den sälja standarder online. Det lyfter fram att de 2018 publicerade ISO om hälsa och säkerhet på jobbet.
