Den klassiska dikotomin är ett begagnat begrepp inom makroekonomi som refererar till idén att verkliga variabler, såväl som nominella, kan analyseras separat.
Den klassiska dikotomin är ett begrepp som tillskrivs ekonomerna i den klassiska skolan såväl som för-keynesianerna. Denna dikotomi inträffar när de verkliga variablerna kan analyseras utan att behöva känna till beteendet de har, i detta fall deras nominella motsvarigheter.
Således hänvisar vi till produktion och realräntor som reala variabler. Medan vi å andra sidan hänvisar till det monetära värdet av produktionen och den nominella räntan som nominella variabler. Därför föreslår den klassiska dikotomin att det är möjligt att bestämma real BNP, liksom andra reella variabler, utan att behöva veta nivån på penningmängden, liksom dess inflation.
För att en ekonomi ska kunna presentera den klassiska dikotomin, måste pengarna vara neutrala (penningneutralitet). Det vill säga, det påverkar bara prisnivån och inte de verkliga variablerna.
Kritik mot den klassiska dikotomin
Den klassiska dikotomin har varit en idé som avvisats av keynesianska ekonomer liksom av anhängare av monetarism. De hävdar att priserna är klibbiga, så de kan inte justeras på kort sikt. På detta sätt ökar en ökning av penningmängden den sammanlagda efterfrågan och därmed förändrar de verkliga variablerna.
En av de stora kritikerna av den klassiska dikotomin var ekonomen Don Patinkin, som ansåg att den var oförenlig med införandet av verkningarna av verkliga saldon i de förändringar som sker i den nominella tillgången på pengar.
Klassisk ekonomi försvarar att pengar återspeglar ett värde som motsvarar mängden verkliga varor som finns på marknaden. Därför kan en monetär expansion öka priserna proportionellt. På detta sätt genereras inflationen med den monetära expansionen. En sådan prishöjning, enligt Patinkin, kunde inte inträffa utan störningar på varumarknaden.
För Patinkin ger utökningen av penningmängden ökningar i penningbalansernas verkliga verkan och når deras optimala nivå. Därför måste utgif.webpterna för varor ökas för att uppnå den optimala nivån. Denna situation ger därför prisökningar; måste nå den nya jämvikten när överskottsefterfrågan tillgodoses.
På detta sätt drar Patinkin slutsatsen att den klassiska dikotomin är oförenlig med den ovan nämnda justeringen på varumarknaden.
