Målzoner är avtal där två eller flera länder går med på att hålla växelkursen mellan sina valutor inom ett visst intervall. Det vill säga det pekar på växelkursstabilitet.
Med andra ord är målzoner fördrag som gör det möjligt för ett par (eller en grupp) av valutor att handlas till ett pris som kommer att hålla utan mycket variation.
Denna typ av system är inte lika stel som den fasta växelkursen. Det kräver dock ett större åtagande från de monetära myndigheternas sida jämfört med den flexibla växelkursen.
Kännetecken för målområdena
Målområdenas egenskaper inkluderar:
- Det möjliggör större säkerhet för ekonomiska agenter. Med andra ord minskar valutakursrisken så att exportörer och importörer kan uppskatta resultaten av sina affärer med en större säkerhetsmarginal.
- Med tanke på den tidigare punkten tillåter målzonerna att uppmuntra handel mellan de deltagande länderna.
- Avtalen kan vara föremål för olika grad av flexibilitet, eftersom de kan tillåta variationer på till exempel 1% eller 3% över och under en växelkursnivå.
- För att hålla växelkursen inom målområdet ingriper den monetära myndigheten. Detta, genom dess olika instrument, såsom direkt köp eller försäljning av valuta eller repor.
Exempel på målzoner
Ett exempel på målområden kan tillämpas i Europeiska unionen (EU) genom växelkursmekanismen (ERM). Detta erbjuder en ram för att hantera priset på euron i förhållande till valutan i ett land som inte tillhör euroområdet, men som tillhör Europeiska gemenskapen.
För närvarande inkluderar ERM endast Danmarks valuta. Således anslöt sig den danska kronan till ERM II den 1 januari 1999 och förbinder sig att hålla en växelkurs på 7,46038 kronor per euro. Detta med ett smalt fluktuationsband på ± 2,25%.
