Brasilien lämnar lågkonjunkturen och kan växa upp till 3% i år, men hur stark är återhämtningen? Vi analyserar egenskaperna hos denna nya etapp för den brasilianska ekonomin.
Under de första åren av 2000-talet har Brasilien konsoliderat sig som en framväxande makt, blivit den nionde största ekonomin i världen och ingår i utvalda grupper av länder som BRICS eller G20. Genom att garantera sin hegemoniska ställning i Sydamerika har framsteg i sociala och ekonomiska frågor framför allt förbättrat landets image utomlands, vilket också har stärkts av den internationella framskrivningen som har främjat de stora sportevenemang som anordnats på brasiliansk mark (fotbollsvärlden 2014, OS) 2016).
Men den djupa lågkonjunkturen under 2015-2016, liksom svårigheterna som följer med den nuvarande återhämtningen, får oss att undra hur mycket verkligheten var i det föregående tillväxtstadiet. I slutändan handlar det om att analysera om Brasilien är en ekonomisk makt i konsolideringsprocessen, eller bara en jätte med lerfötter.
Hur kom vi hit?
Den väg som Brasilien tog under perioden 2003-2015 är allmänt känd och har redan kommenterats i tidigare artiklar. I allmänna ordalag genomgick det nyvalda presidentens Lula da Silvas ekonomiska program en revitalisering av landets ekonomi genom en pragmatisk politik som kombinerade en ökning av direkt statligt ingripande med främjande av utländska investeringar. Genom att dra nytta av en devalverad valuta, minimala arbetskraftskostnader och relativt låga inflationstakten var Brasilien i många år den föredragna destinationen för investerare i Sydamerika, särskilt i aktiviteter med lågt mervärde som råvaror eller mellanliggande industriella varor. I sin tur gav detta massiva kapitalinflöde regeringen utrymme att öka de sociala utgif.webpterna (vilket utlöste presidentens popularitet till rekordhöjder samtidigt som den inhemska konsumtionen ökade) och att finansiera nationaliserade företag som ännu inte var lönsamma.
Landet tycktes ha hittat formeln för framgång: Exporten ökade, vilket gjorde investeringar mer lönsamma och lockade kapital från hela världen, vilket ökade produktionen och ytterligare ökade försäljningen utomlands. Under tiden genomförde regeringen en rent interventionistisk socialpolitik som inkluderade löneökningar, förbättringar i pensionssystemet, större hälsotäckning och en mer tillgänglig allmän utbildning. Allt detta, tillsammans med subventionerna till energipriser och en stark investering i infrastruktur, hamnade inte bara skapa miljontals jobb, utan snarare förbättrat levnadsstandarden för en stor del av befolkningen. På drygt tio år upphörde Brasilien att vara den "sjuka mannen" i Sydamerika för att bli den ekonomiska motorn på kontinenten.
Den hängande vinden som tycktes driva ekonomin i Rio de Janeiro-landet kunde emellertid inte dölja några tecken på svaghet som skulle visa sig dödlig på lång sikt. För det första, eftersom kapitalets ankomst drev upp inflationen och stärkte det verkliga, vilket gradvis minskade exportkonkurrenskraften samtidigt som utländsk skuldsättning ökade. Detta fenomen kanske inte hade ägt rum om ekonomin hade utnyttjat den gynnsamma situationen för att modernisera och utveckla aktiviteter med större mervärde, men tyvärr gjorde det inte det: Brasilien fortsatte till stor del att producera råvaror och investeringar i FoU bibehölls vid otillräckliga nivåer för att åstadkomma förändringar i detta avseende. Samtidigt slutade den finanspolitiska expansionspolitiken (nationalisering av företag, överdimensionering av den offentliga förvaltningen, löneökningar över arbetsmarknadens jämvikt) långsamt att öka konsumtionen och blev ett verkligt drag för ekonomins tillväxt.
För det andra, när exportframgången konsoliderades, gjorde det också beroende av råvaror och vissa mellanliggande industriella varor. På detta sätt förblev Brasiliens stjärnprodukter utomlands desamma som i kolonitiden (socker, kaffe, järn etc.), med undantag av olja. Som vi har kommenterat tidigare investerades inte de uppnådda fördelarna i att modernisera produktionsprocesser eller tillföra dem mervärde. Tekniken för sin del var inte heller särskilt gynnad eftersom de låga arbetskostnaderna inte genererade incitament att ersätta mänskligt arbete med maskiner, ett fenomen som liknar det vi kan observera i Indien.
För det tredje accentuerade också statskontrollen av ekonomin miljontals människors beroende av socialpolitik, snarare än att ge dem möjligheter att hjälpa sig själva. Å andra sidan visade sig denna finanspolitiska ansträngning inte kunna bekämpa den utbredda fattigdomen som kännetecknar landet sedan dess grundande, och även i dag fortsätter Brasilien att inta de lägsta platserna i olika livskvalitetsstandarder.
Slutligen, uppkomsten av flera korruptionskandaler Att involvera offentliga tjänstemän och chefer för nationaliserade företag på högsta nivå (som i fallet med Petrobras) underminerade landets trovärdighet utomlands. Från och med 2016, när problemet ledde till en process av anklagelse att han slutligen skulle avskediga president Dilma Rousseff, till de svårigheter som ekonomin redan led drabbades politisk instabilitet.
Från Brent till Kinas avmattning: krisens drivkrafter
Som vi redan har nämnt finns det många faktorer som gjorde Brasilien till en jätte med lerfötter, även om det fortfarande finns en viss oenighet bland ekonomer om anledningen till att frigöra lågkonjunkturen. I den här artikeln kommer vi att analysera de fem mest citerade skälen: fallet i råvarupriser, Petrobras-fallet, försämringen av de offentliga finanserna, devalveringen av det verkliga och avmattningen i den kinesiska efterfrågan.
Den övre grafen kan hjälpa oss att analysera mer detaljerat utvecklingen av dessa variabler. Definitivt utesluter Petrobras-fallet (vars första slutsatser inte kändes förrän 2016, ett år efter lågkonjunkturens början), ser vi att variabeln som utan tvekan har mest samband med tillväxt är priset på råvaror. Kinesisk efterfrågan ger vissa tidsmässiga sammanfall, men inte i tillräcklig grad för att säkerställa ett direkt samband mellan båda variablerna. För deras del verkar devalveringen av det verkliga och ökningen av det offentliga underskottet snarare konsekvenser (inte orsaker) till försämringen av handelsbalansen orsakad av sänkningen av priserna på den brasilianska exporten och den därav följande dämpningen i ankomsten av nytt kapital .
Råvaror är det som markerar de ekonomiska cyklerna i Brasilien
Vi kan därför bekräfta att Brasilien återigen har visat sig vara en ekonomi som är djupt beroende av råvaror. Som vi kan se i den andra grafen är det en betydande prisökning under perioden 2003–2013, med en kraftig nedgång 2014-2016 och en liten efterföljande återhämtning: exakt samma cykler som den brasilianska ekonomin själv uppvisar.
Bevisen får oss att titta mer skeptiskt på den moderniseringsprocess som påstås pågått under de senaste decennierna, eftersom teknik och industri fortfarande intar en relativt marginal plats i exporten. I den bemärkelsen kan vi kanske göra ett undantag med avseende på mellanliggande industriella varor (som lyfter fram de som är kopplade till bilindustrin) men slutsatsen är densamma: råvaror är det som markerar de ekonomiska cyklerna i Brasilien. Vilket fortfarande är en viktig faktor för instabilitet för hela landet, eftersom deras priser på internationella marknader tenderar att vara särskilt volatila.
Specialiseringen av en ekonomi som producent av råvaror, importerar tillverkade varor, ger upphov till problem som redan är allmänt kända. De brist på mervärde i produktionsprocesser inte bara begränsar den faktiskt tillväxten av reallöner, utan tvingar också landet att bara konkurrera inom kostnadsfältet, vilket alltid håller vid liv risken att komma in i den onda cirkeln av "konkurrensdevalueringar". Dessutom gör det ogynnsamma tecknet i handelsvillkoren (det vill säga det faktum att priset på importerade varor är mycket högre än det för exporterade varor) att det alltid är nödvändigt att upprätthålla en positiv handelsbalans för att garantera en minimal makroekonomisk stabilitet. När det gäller Brasilien översätts detta problem också till extremt låga nationella sparräntor, vilket innebär ett starkt beroende av utländskt kapital så att investeringar kan fortsätta driva tillväxten.
Ljus i slutet av tunneln?
Brasiliens ekonomi kanske inte övervinner krisen utan helt enkelt går in i en uppåtgående fas av samma cykel
De flesta månaderna har varit relativt bra för den brasilianska ekonomin trots de ansamlade dåliga nyheterna: den har lyckats återgå till tillväxt 2017 (1%) och dess finansminister Henrique Meirelles uppskattar att räntan kommer att tredubblas i år (3%) ), även om IMF-prognoserna för närvarande är mer konservativa (1,5%). Vid denna tidpunkt är det inte få analytiker som är glada över utsikterna för ett land som redan verkar ha lämnat lågkonjunkturen.
Tyvärr saknas det heller inte skäl till skepsis: även om det är obestridligt att det sker en förbättring av den makroekonomiska bilden (som kan observeras i ett brett spektrum av variabler, från acceleration av BNP till finanspolitisk konsolidering), får vi inte glöm att sedan 2017 råvarorna med den största vikten i brasiliansk export de har återigen registrerat måttliga prisökningar. Med andra ord kanske den brasilianska ekonomin inte övervinner krisen utan helt enkelt går in i en annan fas av samma cykel (hausse i detta fall). Om så var fallet kunde vi förvänta oss en ny lågkonjunktur så snart råvarupriset sjunker igen på internationella marknader och återgår till utgångspunkten.
Historien visar att inget land har kunnat bli rik på lång sikt om tillväxt inte åtföljs av a gradvis värdeökning i produktionsprocesser, det vill säga om det förblir obegränsat som enbart råvaruproducent. Brasilien kommer inte att vara undantaget: det kan uppleva faser av ekonomisk eufori följt av svåra lågkonjunkturer, med BNP som fluktuerar i linje med volatila priser på handelsvaror. Kanske kommer tiden att visa om den brasilianska ekonomin, idag en jätte med lerfötter, kan hitta en mer hållbar utvecklingsväg, eller om det bara kommer att bli ytterligare ett kapitel i samma berättelse som har skrivit långt ifrån av den portugisiska kolonin.