Europeiska unionen är, som vi känner det, idag frukten av en lång process av överstatlig integration. Det är en lång resa som började som en ekonomisk förening som har slutat ge upphov till en politisk union. Allt började efter andra världskriget. Brittiska premiärministern Winston Churchill försvarade idén om ett enat Europa för att upphäva de rivaliteter som tidigare hade tyngt det politiskt och ekonomiskt.
På 1950-talet togs de första stegen i den europeiska integrationen. Den franska utrikesministern Robert Schuman lade fram en plan som han och Jean Monet planerade för att integrera fransk-tysk kol- och stålproduktion. Den så kallade Schuman-planen blev verklighet med skapandet av CECA (Europeiska kol- och stålgemenskapen). Denna organisation bestod av Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg. Grunden låg således för en lång integrationsprocess för Europa.
Även på 1950-talet kom Euratom, det vill säga Europeiska atomenergigemenskapen. De sex stater som utgjorde EKSG gav sitt godkännande till Euratom, som sökte utveckling av forskning och kärnkraftsindustrin för fredliga ändamål. Således finns EU: s bakterie i dessa två organ, EKSG och Euratom. Det bör noteras att 1950-talet präglades av frånvaron av en gemensam penningpolitik. Det fanns bara några bestämmelser för att samarbeta i ekonomiska frågor som kallas "den gemensamma marknaden".
1961 ansökte Storbritannien om att gå med i gemenskapen. För sin del uttryckte skandinaviska länder som Norge och Danmark sitt intresse för att gå med i gemenskapen. Irland gick också med i dessa förfrågningar. Förenade kungariket, Irland och Danmark höll således folkomröstningar som godkände deras inträde i gemenskapen, medan den norska befolkningen var ogynnsam för integrationsprocessen. Slutligen utvidgades Europeiska gemenskapen i juni 1972 till norr och Storbritannien, Danmark och Irland ratificerade anslutningsfördragen.
Det är värt att lyfta fram memorandumet om samordningen av den ekonomiska politiken och penningpolitiken i gemenskapen från 1969, som strävar efter en konvergens av ekonomiska mål, samordning av ekonomisk politik och monetärt samarbete mellan medlemsländerna.
1979 lanserades det europeiska monetära systemet som inledde ett nytt kapitel om europeisk ekonomisk integration. Syftet med detta system var att uppnå monetär stabilitet och minska fluktuationerna mellan valutorna i samhällsstaterna. För detta ändamål fastställdes marginaler mellan vilka nominella växelkurser kunde variera.
Ankomsten av 1980-talet förde nya medlemmar till den europeiska klubben. Den här gången kom expansionen från söder. Äntligen ett demokratiskt land, Grekland gick med i Europeiska gemenskapen 1981 och 1986 gick Spanien och Portugal med i Europeiska gemenskapen.
Även på 1980-talet inträffade en mycket viktig händelse: ikraftträdandet av den gemensamma europeiska akten. Europeiska ekonomiska gemenskapen döptes om till Europeiska gemenskapen, Europaparlamentet stärkte sin makt, den fullständiga förverkligandet av en gemensam europeisk marknad upprättades 1993 och målet att minska skillnaderna i utveckling mellan europeiska regioner upprättades. För att minska skillnaderna mellan de olika territorierna tilldelades en större mängd finansiella resurser till strukturfonderna avsedda för de mindre utvecklade regionerna.
1988 planerades utvecklingen av Europeiska monetära unionen, som innebar inrättandet av ett europeiskt system för centralbanker och en gemensam valuta. Först måste samarbetet mellan centralbanker stärkas, sedan måste det europeiska systemet för centralbanker skapas, maktöverföring i penningpolitiken och slutligen ersättning av nationella valutor med en enda europeisk valuta.
1990-talet förde händelser av stor betydelse för Europa. 1992, med undertecknandet av Maastrichfördraget, döptes Europeiska gemenskapen till Europeiska unionen. Dess principer var: att uppnå en ekonomisk och monetär union, en väl samordnad socialpolitik, en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik samt samarbete inom rättsliga och inrikes frågor.
1995 blev Sverige, Finland och Österrike en del av Europeiska unionen och 1997 godkändes 2000-agendan, vars mål var: förstärkning och ombyggnad av struktur- och sammanhållningsfonder för att minska skillnaderna, utvidgningen av Europeiska unionen till länder i Central och Östeuropa och finansiering av intern politik och utvidgningspolitik. Även 1997 undertecknades Amsterdamfördraget, vilket fördjupade ett mer socialt och demokratiskt Europa.
2001, med undertecknandet av Nicefördraget, upprättades en ny balans mellan europeisk makt när unionen förbereddes inför införandet av nya stater. 2001 var ett viktigt år när det gäller monetär union, eftersom den europeiska valutan, euron, trädde i kraft. Tre år senare, 2004, bestod Europeiska unionen av tjugofem stater. De nya medlemmarna var: Estland, Lettland, Litauen, Tjeckien, Slovakien, Slovenien, Ungern, Polen, Cypern och Malta. År 2007 anlände och införlivandet av Rumänien och Bulgarien ägde rum.
Lissabonfördraget, som ratificerades 2009, upprättar en Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och var ansvarig för att modifiera och modernisera de europeiska institutionerna. Men den ekonomiska krisen 2008 skakade Europeiska unionen hårt. Situationen tvingade till drastiska ekonomiska reformer i europeiska länder och arbetet utfördes i bankunionen för att uppnå en säkrare och mer tillförlitlig finanssektor. Trots att Europeiska unionen tilldelades Nobels fredspris 2012, har en viktig euroskeptisk rörelse uppstått bland annat för hanteringen av den ekonomiska krisen. Den senaste införlivandet skedde 2013 med Kroatiens inträde i Europeiska unionen.
Det finns dock utmaningar som Brexit, Storbritanniens utträde ur Europeiska unionen. Brittiska medborgare godkände övergivandet av Europeiska unionen i en folkomröstning och det återstår att se hur denna situation kommer att påverka den europeiska ekonomin. Brexit ifrågasätter en lång integrationsprocess. Det återstår att se hur Europeiska unionen kommer att möta utmaningen från nya skeptiska röster.