Köpkraftsparitet (PPP)

Köpkraftsparitet (PPP) är en ekonomisk indikator för att jämföra levnadsstandarden mellan olika länder, med hänsyn till bruttonationalprodukten per capita i termer av levnadskostnaderna i varje land.

När du vill jämföra BNP i olika länder är det nödvändigt att jämföra den i en gemensam valuta eftersom varje land mäter sin produkt i sin lokala valuta.

Med denna indikator kommer en förstärkning eller avskrivning av en valuta inte att förändra köpkraftspariteten i ett land, eftersom invånarna i det landet får sina löner och gör sina inköp i samma valuta.

Teorin om "köpkraftsparitet" säger att växelkurserna mellan de olika valutorna måste vara på ett sådant sätt att en valuta kan ha samma köpkraft i någon del av världen.

Om du med 1000 dollar kan köpa en TV i USA, med samma 1000 dollar borde du också kunna köpa i Spanien, Japan eller Östtimor. Lagen som garanterar att detta följs är internationell skiljedom, som den kontrollerar genom att övervaka internationella marknader på jakt efter "fynd". Det vill säga situationer där en produkt är mycket billig på ett ställe och som senare gör det möjligt att sälja den dyrare och därmed tjäna prisskillnaden.

Om köpkraftspariteten inte uppfylls kan arbitrageurerna utföra sina köp- och försäljningsoperationer, och samma operation får växelkursen att röra sig tills paritetslagen uppfylls igen.

Normalt uppfylls köpkraftspariteten, även om det finns produkter där den inte är. Som till exempel tjänster. Om en frisyr är värd 10 € på en plats, oavsett hur billig den är, kan du inte köpa den och sedan sälja den dyrare på marknaden. Det är också fallet med varor som kan handlas men deras transportkostnad är så hög att den inte kompenserar för den vinst som kan uppstå.

Det finns flera praktiska sätt att mäta köpkraft över länder. Till exempel honom Big Mac-index försöker jämföra köpkraften i olika länder baserat på vad McDonald's Big Mac-hamburgare kostar i alla länder där den kan köpas

Indexet används för att jämföra de relativa levnadskostnaderna för medborgarna i varje land och för att veta om de lokala valutorna är övervärderade eller undervärderade i förhållande till US-dollarn. Enligt teorin om köpkraftsparitet måste dollaren kunna köpa samma mängd varor eller tjänster i alla länder. När denna princip inte uppfylls kommer vi att möta övervärderade eller undervärderade valutor.

Men indexet används inte bara för att jämföra levnadskostnader utan också för att analysera ett lands utrikeshandel, eftersom en svag valuta underlättar export, medan en stark valuta underlättar import. Detta index ska inte betraktas till nominellt värde utan snarare som vad det är, ett riktmärkeindex idag.