Med inkomster per capita över 2007-nivåer accelererar de europeiska ekonomierna sin tillväxt och förbereder sig för att främja andra mål som socialpolitik. Det finns dock också skäl att vänta på ett slutligt lakmustest för EU innan man överväger krisen.
Tio år efter starten av den stora lågkonjunkturen har den europeiska ekonomin redan formellt återhämtat sig, eller åtminstone är det vad pressmeddelandet från Europeiska kommissionen den 9 augusti hävdar. Texten som publicerades av Bryssel-myndigheterna pekar på gemenskapens politik som ansvarig för de framsteg som gjorts under det senaste decenniet, bland annat en BNP som har ökat i 5 år utan avbrott, arbetslöshet redan på 2008-nivåer, fler banker sticker ut. investeringar och hälsosammare offentliga räkenskaper. Dessutom konstaterar uttalandet att resultaten också är ett utmärkt tillfälle att främja EU: s sociala agenda och påskynda den ekonomiska unionen.
Tyvärr delar inte alla ekonomer Bryssels optimism. Detta innebär att även om det positiva tecknet på vissa makroekonomiska variabler är obestridligt, så finns det också andra som berör analytiker. I den här artikeln kommer vi att granska utvecklingen av de europeiska ekonomierna under den stora lågkonjunkturen och analysera både de uppnådda resultaten och de potentiella riskerna i framtiden.
Bra tillväxtdata, men det finns fortfarande en lång väg att gå
Sanningen är att genom att observera bevisen i diagrammet ovan kan vi enkelt verifiera riktigheten i kommissionens uttalande. Under decenniet direkt efter krisens utbrott har den europeiska inkomsten per capita utvecklats i tre faser: lågkonjunktur (2008-2009), stagnation (2010-2013) och återhämtning (2014 och framåt). Resultatet är att tio år senare har BNP per capita redan långt överstiger nivåerna före krisen, och alla prognoser pekar på en ytterligare acceleration av tillväxten.
Skälen till den europeiska återhämtningen är varierande och komplexa, men särskilt finanspolitiska åtstramningar tillsammans med räddningsmekanismerna (vilket har gjort det möjligt att garantera stabiliteten i det finansiella systemet och euron) och politik för monetär expansion ECB. Till dessa två faktorer kan vi lägga till andra av stor relevans, såsom fallet i oljepriser och förmågan hos vissa ekonomier (Tyskland, Nederländerna, etc.) att minska deras beroende av inhemsk konsumtion och omorientera deras tillväxtmodell gentemot den utländska sektorn. genom reformer som har hjälpt till att öka produktiviteten.
Den positiva utvecklingen av inkomster per capita har dock en viktig följd, nämns i uttalandet av kommissionären för ekonomiska frågor Pierre Moscovici: återhämtningen har varit mer intensiv i vissa länder, medan andra fortfarande är stillastående. Som vi har kommenterat i tidigare artiklar har krisen stoppat den konvergerande trenden för EU: s ekonomier och har fördjupat deras skillnader, förutom att överföra dynamiken i BNP från södra till östra Europa. Inkomst per capita är ett tydligt exempel på denna situation: medan länder som Italien, Spanien och Grekland ännu inte har nått sina nivåer före krisen, har Tyskland, Storbritannien och Polen redan överskridit dem mycket.
För det andra finns det också andra makroekonomiska variabler som det är viktigt att analysera för att förstå utvecklingen av den europeiska ekonomin under det senaste decenniet. Som vi kan se i diagrammet har 2007-krisen haft en stark inverkan på tillväxttakten, trots de förbättrade uppgif.webpterna som registrerats under de senaste månaderna. Det är dock också viktigt att överväga att en del av BNP-ökningen 2007 fortfarande kan bero på oönskade fenomen som bubblor i vissa sektorer, vilket skulle innebära att effekten på den reala tillväxten skulle vara mycket mindre än uppenbar och att ekonomin kan styras idag av en friskare och mer måttlig dynamik.
När det gäller arbetslöshet kan vi å andra sidan hitta en gynnsam utveckling i vissa länder (som Tyskland eller Storbritannien) men återigen finns det stora skillnader mellan länder. I den meningen avslöjar sprängningen av bubblorna i Spanien och Grekland fortfarande sitt arv från miljontals arbetslösa, som inte alltid kan hitta återintegreringsmöjligheter i ekonomier som har tvingats ändra sina produktionsmodeller. Tyvärr, om dessa ansträngningar fortfarande är otillräckliga, har inte skapandet av arbetstillfällen i Europa också gynnats av långvarig stagnation av två av dess största ekonomier: Italien och Frankrike.
Något liknande kan sägas om det offentliga underskottet, som fortfarande vägs tungt av ökningen av skulden (trots de minskade finansieringskostnaderna som ECB: s monetära expansion medför) och av nedgången i skatteuppbörd, liksom av den styva offentligheten utgif.webpter inom olika sektorer. Trots finanspolitiska konsolideringsinsatser som har utförts av de flesta EU-länderna, finns det fortfarande stora skillnader mellan dem som har sina offentliga räkenskaper i underskottssituationen (Spanien, Storbritannien, Frankrike) och de som har lyckats rensa dem (Tyskland, Holland, Tjeckien Republik).
Å andra sidan är den kanske mest positiva informationen om de analyserade variablerna den som vi kan se i utrikeshandeln: under de senaste tio åren har EU lyckats konsolidera ett överskott som redan representerar 3,5% av BNP. Till skillnad från vad vissa ekonomer hävdar beror denna förbättring inte på en minskning av importen till följd av den minskade inhemska konsumtionen (eftersom inköp från utlandet ökade med 3,3 poäng över BNP), utan till en stark ökning av exporten (som växte med 6,2 poäng under samma period). Vilket tillåter oss att dra slutsatsen att det verkligen har funnits en omvandling av produktionsmodeller i många europeiska ekonomier, i betydelsen att öka produktiviteten för att få konkurrenskraft på internationella marknader och därmed kompensera för den inhemska efterfrågan.
En anledning till oro: skuld
Slutligen är det också viktigt att komma ihåg att återhämtningen av de europeiska ekonomierna beror mycket mer på ECB: s monetära expansionspolitik än på de nationella regeringarnas finanspolitiska stimuli. I det avseendet råder det ingen tvekan om att förbättringen av finansieringsmöjligheterna för banker som är verksamma inom EU har lett till en ökad sundhet i det finansiella systemet, som särskilt hade påverkats av krisen. Dessutom har investeringar kunnat förbli på acceptabla nivåer tack vare den starka monetära insprutningen som Mario Draghi främjar, medan QE: s planer för ett massivt köp av statsskulder har gjort det möjligt för vissa länder att fortsätta att finansiera sina offentliga utgif.webpter och undvika att utvisas från marknaderna. av huvudstäder och följaktligen gå till räddningsprogram.
Under de senaste tio åren har 19 euro av skuld skapats i EU för varje euro som genereras av BNP
Det är emellertid också möjligt att invända att ECB: s överdrivna roll som köpare av offentliga räntebärande värdepapper inte bara kan fungera som en broms på finanspolitisk konsolidering (eftersom underskotsländer, eftersom deras finansieringskostnader är lika med de övriga, skulle förlora incitament för att städa upp sin ekonomi) men också det kan snedvrida priserna. På detta sätt skulle vi befinna oss i en situation där marknaderna inte kan återspegla jämviktspriserna exakt, eftersom dessa skulle artificiellt minskas genom en av deras huvudagenters agerande.
Å andra sidan är det oroande att skuldvolymen (både offentlig och privat) har vuxit mycket snabbare än ekonomin själv sedan 2007, med en kumulativ ökning på mer än 13 700 000 miljoner euro (i fasta priser) i slutet av 2016 Om vi använder samma deflator, om vi överväger en tillväxt av bruttonationalprodukten på cirka 700 000 miljoner, skulle vi dra slutsatsen att de senaste tio åren, ungefär cirka 19 euro i skuld för varje genererad euro av BNP. Denna siffra i sig behöver inte vara negativ (många ekonomier har lyckats kombinera sin tillväxt med högre hävstångsnivåer), men det kan vara en långsiktig riskfaktor om ECB börjar dra tillbaka sina stimulansåtgärder och räntorna stiger igen.
Slut på krisen eller syratestet?
Analys av de uppgif.webpter som presenteras angående inkomster per capita gör det möjligt för oss att dra slutsatsen att återhämtningen av den europeiska ekonomin redan är verklighet, även om krisen till stor del har brutit den konvergensprocess som funnits åtminstone sedan Maastrichtfördraget. Naturligtvis signalerar diversifieringen av tillväxtmönster behov av fler reformer i de länder som fortfarande är stillastående (Frankrike är det mest paradigmatiska fallet) så att den konvergerande trenden i framtiden kan återhämtas och den ekonomiska enhet som Bryssel-myndigheterna drömmer om så mycket är genomförbar.
De europeiska ekonomierna skulle möta ett verkligt lakmustest: att kunna fortsätta växa utan att räkna med ECB: s impuls
Sysselsättningsmöjligheterna är emellertid inte så optimistiska eftersom många ekonomier ligger nära deras strukturella arbetslöshetsnivå till följd av förändringar i produktionsmodellen som genererar obalanser mellan utbud och efterfrågan. Trots detta förväntar sig de flesta analytiker att dynamiken på arbetsmarknaden kommer att bibehålla ett positivt tecken, dock igen med stora skillnader mellan länder.
Det stora problemet är mot bakgrund av de uppgif.webpter som lämnats den starka tillväxten i den offentliga och privata skulden, även om denna trend kan dämpas om den finanspolitiska konsolideringsprocessen fortsätter och om ECB minskar sina stimulansplaner. Därför intar redan europeiska marknader positioner före möjlig restriktiv vändning av penningpolitiken som kunde meddelas i september, fortfarande utan att känna till Mario Draghis avsikter. I händelse av att räntorna verkligen stiger igen, eller om en gradvis återkallelse av QE-planer inleds, skulle de europeiska ekonomierna möta en äkta lakmustest: kunna fortsätta växa utan ECB: s fart. Endast på det här sättet vet vi kanske i vilken utsträckning den nuvarande tillväxten kan hänföras till en mer effektiv produktionsmodell, eller helt enkelt är en följd av en konstgjord tillförsel av likviditet på marknaderna. Endast på detta sätt vet vi om det redan är möjligt att tala om en verklig återhämtning av de europeiska ekonomierna och om vi äntligen kan bekräfta att den stora lågkonjunkturen har upphört.
