Den monetära unionen är den situation där två eller flera länder delar samma valuta.
Monetära unionen anses vara nästan den sista fasen av ekonomisk integration, med en viss grad av samordning än en ekonomisk union.
Medlemsländerna i en monetär union delar nästan all ekonomisk politik på makroekonomisk nivå, eftersom en gemensam penningpolitik kräver en viss grad av homogenitet i finanspolitiken. Av denna anledning har monetära fackföreningar som euroområdet vissa nivåer av offentligt underskott som inträdeskrav, bland andra villkor.
Genom att gå med i en monetär union överlämnar medlemsländerna en del av sin suveränitet till centralbanken som ansvarar för att utfärda den gemensamma valutan och fastställa penningpolitiken.
På samma sätt bör det noteras att det inte är nödvändigt att ha en tidigare ekonomisk union för att bilda en monetär union.
Typer och exempel på monetär union
Det finns tre typer av monetär union beroende på graden av ekonomisk integration hos medlemmarna:
- Informell: Består av att ensidigt anta en utländsk valuta. På detta sätt överförs monetär suveränitet till ett land vars centralbank uppfattas som mer tillförlitlig eller till en större handelspartner för att underlätta handel. Några exempel på länder som har antagit denna typ av åtgärder är Ecuador och Panama, vars valuta är USA: s dollar (dollarisering), eller Liechtenstein, vars valuta är schweizisk franc.
- Formell: Den produceras genom ett bilateralt eller multilateralt avtal mellan de länder som antar valutan och den utfärdande enheten. Exempel på formell monetär union är den gemensamma monetära unionen, som består av Sydafrika, Lesotho, Swaziland och Namibia, som delar Sydafrikas rand. På samma sätt Monaco och Andorra, som antog euron. Dessutom upprätthåller valutorna i olika länder ibland en paritet på 1: 1, till exempel Singapore-dollarn, som är samma värde som Brunei-dollarn.
- Formellt med gemensam politik: Det är ett avtal där undertecknande länder bildar en gemensam utfärdande enhet. Denna institution kommer att fastställa penningpolitiken för alla medlemmar. Det tydligaste exemplet är euron för medlemmar i Europeiska unionen, med Europeiska centralbanken. Det finns också andra exempel som den gemensamma fiskeripolitiken, utfärdad av det franska utomeuropeiska institutet för Franska Polynesien, Nya Kaledonien och Wallis och Futuna.