Den gemensamma europeiska akten undertecknades 1986 och är ett europeiskt fördrag som trädde i kraft 1987. Detta fördrag lade grunden till vad som senare skulle bli Europeiska unionen.
Genom att ta ytterligare ett steg i den ekonomiska integrationen beslutade medlemsländerna i den dåvarande Europeiska ekonomiska gemenskapen att fördjupa den fria rörligheten för varor, tjänster, kapital och människor. Det var här den gemensamma europeiska akten skulle komma till spel.
Framsteg gjordes inte bara på den inre marknaden och med fri rörlighet, det gav också större politisk och ekonomisk makt till EU-institutionerna.
Mål för den gemensamma europeiska akten
Om vi analyserar målen för den gemensamma europeiska akten kommer vi att se att de är mycket breda. I den meningen innebar de viktiga förändringar med avseende på hur beslut fattades i EU-institutionerna, samtidigt som de fastställde Europeiska kommissionens befogenheter och specificerade vilka funktioner som parlamentet skulle ha.
Europas roll i världen försummas inte heller. Således inrättades en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, allt för att upprätthålla en sammanhängande och starkare position över hela världen.
Institutionella förändringar
Vi har tidigare nämnt att det fanns förändringar i beslutsmekanismerna. Genom att ge större flexibilitet behövde rådet således inte längre nå en enhällig överenskommelse, eftersom det var tillräckligt för att uppnå kvalificerad majoritet.
Tack vare kvalificerad majoritet var det lättare att gå framåt i ekonomisk integration, vilket gjorde stora framsteg i frågor om den inre marknaden. Att nå enhälliga avtal var faktiskt bara ett nödvändigt villkor i aspekter som beskattning eller fri rörlighet för medborgarna.
En annan aspekt att lyfta fram är att tack vare den gemensamma europeiska akten erkänns Europeiska rådet som en institution för första gången. På detta sätt fick de officiella karaktären de möten där de europeiska ledarna tog upp de viktigaste europeiska politiska och ekonomiska frågorna. Men vi måste vänta på Maastrichtfördraget 1992, där Europeiska rådets funktioner tydligt specificerades.
Europaparlamentet, som en institution som företräder europeiska medborgare, fick större vikt och gav det möjlighet att lagstifta tillsammans med rådet.
Om lagstiftande makt lämnades i rådet och parlamentet blev Europeiska kommissionen det organ som hade ansvaret för att tillämpa de lagar som antagits i Europa.
Inte bara gjordes framsteg i institutionella frågor, eftersom det också fördjupades i rättsliga frågor. På detta sätt skapades förstainstansrätten, som var ansvarig för att överklaga överklaganden från länder, individer, företag, europeiska tjänstemän och även överklaganden rörande immateriella rättigheter.
Sociala och ekonomiska frågor
Utöver de viktiga framstegen på den politiska arenan ägde också viktiga ekonomiska och sociala avtal rum. Således beslutades att genomföra en serie åtgärder som möjliggjorde en fördjupning av den gemensamma marknaden och eliminerade hinder för den fria rörligheten för människor, varor, tjänster och kapital.
Europa gick mot den monetära unionen och var beredd att upprätta en gemensam penningpolitik. Tack vare den gemensamma europeiska akten låg grunden för en framtida ekonomisk och monetär union.
Europeiskt samarbete var en process som krävde samordning, varför från den europeiska enhetsakten främjades andra aspekter utöver de ekonomiska. Av denna anledning behandlades arbetsrättigheter, hälsa, miljöproblem och områden som är så nödvändiga för framsteg som forskning och teknik på europeisk nivå.
Försökte minska skillnaderna mellan de olika länderna och valde det som kallas ekonomisk och social sammanhållning. Detta bestod av att arbeta för att minska skillnaderna i utvecklingsnivå mellan de olika medlemsstaterna och deras medborgare.