NATO (Nordatlantiska fördragets organisation) är en internationell militärorganisation som består av olika länder i syfte att upprätta ett gemensamt gemensamt försvar.
NATO föddes den 4 april 1949 med undertecknandet av Nordatlantfördraget i Washington (USA). Det skapades i samband med det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen för att skydda sig från Sovjetunionens höga närvaro och vapenkapacitet.
Efter slutet av andra världskriget började de västerländska allierade länderna observera vad det ryska landet hade blivit och vad var dess former av organisation och expansion. Förutom att observera hur kommunismen organiserades internt är det i detta sammanhang av oro att behovet av att organisera uppstår från de europeiska ländernas sida.
Skapande av Nato
Således uppstår Brysselfördraget, undertecknat av Belgien, Frankrike, Luxemburg, Storbritannien och Nederländerna 1948. Senare började dessa länder förhandla med Kanada och USA om att skapa en transatlantisk allians. Denna förhandling och införlivandet av andra europeiska nationer gav slutligen upphov till Nato.
Fördraget
Fördraget som ger organisationen organ undertecknades av de grundande länderna den 4 april 1949, men det trädde inte i kraft förrän den 24 augusti samma år. Texten består av fjorton artiklar, och i dess ingress accepterar de de främsta värdena som främjas av FN: s stadga, och baserar deras handling på fred och säkerhet för alla dess komponenter.
Artikel 1 är en avsiktsförklaring, där det förklaras att internationella tvister fredligt förmedlas där fred, säkerhet och rättvisa hotas. Förutom att inte använda hot eller våld i fall som inte ingår i FN: s stadga.
I artikel 2 fastställs målen, att förbättra fredliga internationella relationer, främja stabilitet och välbefinnande och stimulera ekonomiskt samarbete.
Resten av artiklarna i fördraget fastställer mer specifika frågor, såsom skyldigheten att ge hjälp i händelse av en väpnad attack inom de undertecknande områdena, och vad som anses vara en väpnad attack. Förutom hur nya stater kan gå med och hur de kan sluta vara medlemmar. Även förekomsten av ett råd och nödvändiga underorgan.
Nato-medlemmar
Nato-medlemsländerna är ordnade enligt tabellen nedan.
| Land | Införandedatum |
|---|---|
| Belgien, Kanada, Danmark, USA, Frankrike, Island, Italien, Luxemburg, Norge, Nederländerna, Portugal, Storbritannien | 1949 (grundare) |
| Grekland, kalkon | 1952 |
| Tyskland (federalt) | 1955 (1990 skulle resten av territoriet göra det) |
| Spanien | 1982 |
| Ungern, Polen, Tjeckien | 1999 |
| Bulgarien, Slovakien, Slovenien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien | 2004 |
| Albanien, Kroatien | 2009 |
| Montenegro | 2017 |
| Nordmakedonien | 2020 |
Natos struktur och organisation
I Nato finns en strukturell uppdelning, å ena sidan skulle det finnas den politiska grenen och å andra sidan militären. När det gäller den politiska strukturen har Nato ett huvudkontor i Bryssel, som består av Nato-delegationer. Dessa delegationer är den grupp människor som representerar medlemsländerna, och var och en av dem leds av en "ambassadör".
Inuti huvudkontoret finns det Nordatlantiska rådet, som är det politiska beslutsfattande organet, och består av ambassadörerna som leder delegationerna. Denna kropp är ordförande av Generalsekreterare, och är den största ansvariga och politiska representanten för Nato. På samma nivå som rådet är också Gruppen för kärnkraftsplaner, vars konkurrens är reducerad till kärnkraftspolitik.
På en andra nivå är Natos parlamentariska församling, som består av medlemmar i lagstiftningsgrenen i varje medlemsstat, liksom andra partner. Detta organ, genom underordnade kommittéer, fastställer rådets dagordning. Kommittéerna behandlar vanligtvis tekniska och politiska frågor av experter och nationella representanter.
Den militära strukturen består av andra organ, den högsta hierarkin är Militärkommittén, och ansvarar för att utarbeta den militära strategin baserat på de politiska riktlinjer som antagits av rådet. Det utövar också rådgivande funktioner för politiska organ. Den består av cheferna för försvarsstaben i medlemsländerna, internationell militär personal, den militära kommitténs verkställande organ och den militära kommandostrukturen.
Slutligen består den militära kommandostrukturen av Allierad befälhavare och för honom Allierat befäl för transformation.
Relevanta ingripanden
Bland de mest relevanta Nato-insatserna är:
- Libyen (2011): I ett sammanhang där Gaddafi, landets högsta ledare, utförde ett förtryck mot befolkningen som hade avslöjat sig mot regimen. FN godkänner landets ingripande. Och Nato fortsätter till invasionen för att återställa nationell ordning och för att avsluta det inbördeskrig som pågick. Kriget slutade med Gaddafis död och de nationella styrkornas nederlag i händerna på rebellgrupperna och Nato.
- Jugoslavien (1999): Landet var nedsänkt i ett stort inbördeskrig som främst orsakades av spänningar mellan de olika etniska grupperna i befolkningen. 1999 genomförde Nato ett bombardemang mot Kosovo-regionen för att stoppa alla militära aktioner som ägde rum på territoriet. Detta ingripande var mycket viktigt eftersom det genomfördes utan föregående tillstånd från FN.