De stora utmaningarna för världsekonomin 2017

År 2016 har präglats av dess ekonomiska förändringar, men vad väntar oss under det nya året? Vi analyserar de fem stora utmaningarna för världsekonomin 2017.

Skuld: ett problem som inte adresseras

Sedan 2008 är en av de egenskaper som har definierat utvecklingen av världsekonomin skuldtillväxt. Den främsta orsaken är krisens starka inverkan på ekonomin och den allmänna övertygelsen att myndigheterna bör vidta åtgärder i detta avseende.

Bristen på finanspolitisk expansion gjorde det nödvändigt, hur skulle det annars kunna vara, att tillgripa penningpolitiken. Detta är vad som har hänt främst i USA, Europa och Japan, var centralbankerna har satsat bestämt för öka den monetära basen för att återaktivera tillväxt.

Sanningen är att denna politik verkar ha spelat en avgörande roll i återhämtningen, men de har också bidragit till att skapa ett problem av största vikt: skuldtillväxten. Naturligtvis har de större finansieringsmöjligheterna lett till en ökning av skulderna (antingen genom utlåning till privata investerare eller genom att köpa skuld direkt från centralbankerna), med tillägget att räntesatserna är minimala de återspeglar kanske inte de verkliga riskerna med de omsatta tillgångarna. Med andra ord kan en alltför aggressiv monetär expansion som översvämmer likviditetsmarknaderna konstgjort sänka räntorna och snedvrida avkastningsrisken för investeringar och rikta resurser till ineffektiva sektorer. Ett tydligt exempel är de offentliga finanserna i EU: på grund av ECB: s köp av statsskulden har regeringarna mindre incitament att begränsa de offentliga utgif.webpterna, eftersom deras finanspolitiska oansvar inte kommer att påverka deras finansieringskostnader.

På grund av ECB: s köp av statsskulder har regeringarna mindre incitament att begränsa offentliga utgif.webpter, eftersom deras finanspolitiska oansvar inte kommer att påverka deras finansieringskostnader.

Det är sant att den privata sektorn i vissa alltför skuldsatta länder (som Spanien eller Irland) har genomfört en tuff nedväxlingsprocess, men det verkar inte som att den offentliga sektorn har gjort detsamma. Faktum är att statsskulden i euroområdet har gått från 64,9% av BNP 2007 till 91,4% 2016 (vilket motsvarar en genomsnittlig årlig ökning på 2,65%), medan den genomsnittliga årliga tillväxten i ekonomin bara är 0,6%. Detta innebär att den nuvarande ekonomiska modellen måste placeras 4,42 euro i offentlig skuld för varje euro som genereras av BNP. För tillfället har detta stärkt återhämtningen, men det är en svår modell att upprätthålla på lång sikt och bör eventuellt tänka om.

Inflationen återkommer

De sista månaderna 2016 har bland annat kännetecknats av en svag inflationsuppgång efter flera år av deflationshot. I den meningen kan den stora utmaningen för världsekonomin vara hålla prishöjningar på icke-skadliga nivåer för tillväxt och dra nytta av cykeländringen till konsolidera återhämtningen. I USA kan man till exempel förutse att myndigheterna kan möta problemet med en något mer restriktiv penningpolitik, eftersom dess ekonomi närmar sig full sysselsättning, men vad som kommer att hända med Europa, fortfarande inte återhämtat sig från krisen och beroende av stimuli från ECB?

Inflationen kan få flera effekter, från energimarknaden till medborgarnas köpkraft. Därför förväntas det att åtgärder 2017 såsom reform av energimodeller eller nya lönegranskningsprocesser kommer att vidtas.

Förändringar i produktionsmodellen

Många av de förändringar som har ägt rum 2016 förutsätter också a reform av produktionsmodellen i många länder. I USA, till exempel, skulle Trumps protektionistiska vändning till asiatisk konkurrens kunna uppmuntra en större roll för den inhemska industrin. Något liknande kan hända i Förenade kungariket om den europeiska importen börjar ersättas med brittiskt tillverkade produkter, men detta kommer också att bero på andra faktorer som stabiliseringen av pundpriset.

Å andra sidan de länder som har valt devalvering (intern eller extern) för att göra sin export mer konkurrenskraftig kan påverkas allvarligt när inflationen återkommer, och de bör ta itu med en förändring av modellen som gör att de kan konkurrera via mervärde istället för att fortsätta göra det via priser. Allt detta i en global miljö där digitalisering och robotisering av arbete växer, ett fenomen som på ett eller annat sätt redan påverkar alla världens ekonomier.

Centralbankens utmattning och förändring av penningcykeln

Som nämnts ovan har de största världsekonomierna valt monetär expansion. En av de många effekterna av denna åtgärd är förtjockning av balansräkningar centralbanker, samt en försämrad kvalitet därav. I den meningen har Japans centralbank tredubblat sina finansiella skulder på bara fyra år, medan ECB på sina balansräkningar har en betydande volym statsskuld från länder med allvarliga finanspolitiska underskottsproblem.

Å andra sidan kan höjningen av räntorna i USA (medan de förblir låga i Europa) göra utmaningen för centralbankerna 2017 ännu mer komplex, eftersom de kommer att behöva agera enligt olika pengecykler.

Ordna om internationella handelsnätverk

2016 har bevittnat stora politiska händelser som har en direkt inverkan på ekonomin. En av de tydligaste konsekvenserna är kursförändringen i handelspolitiken: det är en övergivande av regionala projekt för ekonomisk integration (såsom Brexit för EU eller omformulering av NAFTA för USA) och sökandet efter en ny modell baserad på en nätverk av bilaterala avtal. Inför misslyckandet med att skapa stora frihandelsområden (som Trans-Stillahavsavtalet eller TTIP) står länder nu inför utmaningen att omdefiniera hur de vill förhålla sig till resten av världen.

Det finns också andra faktorer att ta hänsyn till, såsom tillväxtländernas roll i världsekonomin, utvecklingen av oljepriset och en mängd olika geopolitiska risker. Alla ökar landskapets komplexitet, men de leder oss till en slutsats: precis som 2016 har visat sig vara året med stora förändringar, lovar 2017 att bli året med stora utmaningar.