Idén om ett Europa uppdelat i regionala block, med olika ekonomier och kulturer, är lika gammalt som Europeiska unionen själv, även om den alltid har avvisats till nackdel för större integration. Med tanke på de ekonomiska resultaten verkar det idag införa sig själv som en allt tydligare verklighet.
Den 3 februari, vid toppmötet med europeiska ledare som hölls på Malta, förklarade Tysklands förbundskansler Angela Merkel att "vi kommer att ha en Europeiska union med olika hastigheter." Idén kan verka motsägelsefull mot EU: s egna mål (bland annat den ekonomiska integrationen av dess medlemmar) men den uttrycker ett Europas oro som de senaste åren verkar ha accentuerat dess regionala skillnader.
Innan vi analyserar utvecklingen av de europeiska regionernas ekonomi bör man komma ihåg att alla, i den mån de är integrerade i en gemensam marknad och i många fall till och med delar valuta, har varit föremål för liknande konjunkturcykler åtminstone sedan införandet av euron. På detta sätt kan vi observera en relativ stagnation under perioden 2002-2003, följt av intensiv tillväxt fram till recessionen 2008-2009 och en efterföljande återhämtning, accelererat sedan 2014. Det är dock uppenbart att de europeiska ekonomierna fortfarande lider av högre arbetslöshet, högre skuldsättning och ett förnyat beroende av ECB: s politik för att bibehålla sin fortfarande otillräckliga tillväxt. Å andra sidan har mångfalden av problem och lösningar som föreslås för att övervinna krisen gett upphov till en väldigt olika ekonomier enligt det regionala block som de tillhör.
Från och med de nordiska länderna i Europeiska unionen (Finland, Danmark, Sverige, Irland och Storbritannien) är det uppenbart att de idag har en gynnsam position när det gäller utvecklingen av deras inkomst per capita. Irlands tillväxt (5,3% per år) är särskilt anmärkningsvärd, delvis på grund av dess skattesänkande politik för att locka utländska investeringar och stimulera etableringen av multinationella företag. Det är emellertid obestridligt att de danska (3%) och svenska (2,7%) ekonomierna också har överträffat det europeiska genomsnittet (2,6%), medan Finland och Storbritannien har varit något mer nedflyttade. Generellt kan man säga att dessa är stabila ekonomier, inriktade på tjänster eller industriprodukter med högt mervärde, med ett tydligt exportkall och med relativt hälsosamma offentliga finanser. Alla dessa faktorer förklarar inte bara att påverkan av krisen har varit mindre när det gäller jobbförstörelse, men också dess lättare att växa tillbaka.
I södra Europa är analysen däremot inte så gynnsam. Med en initial inkomstnivå under unionsgenomsnittet led deras ekonomier redan av olika problem, från en överdimensionerad offentlig sektor (Grekland) till fastighetsbubblor (Spanien), till en mängd olika strukturella stelheter (Italien). Det här är länder som är alltför beroende av utländska investeringar och dedikerade till sektorer med lägre mervärde, vilket förklarar varför krisens effekter har resulterat i en oroväckande ökad arbetslöshet och allvarliga obalanser i budgeten, vilket leder till räddningsaktion i Grekland, Cypern och Portugal. Som en konsekvens av dessa problem har inkomsterna i Sydeuropa varit i stort sett stillastående och först de senaste åren har det skett en viss återhämtning, särskilt i Spanien.
Denna analys av de södra länderna kan leda oss till slutsatsen att krisen har drabbat de fattigaste länderna allvarligare, men sanningen är att Östeuropa visar det motsatta. I det här fallet är deras efterblivenhet när det gäller inkomst per capita mycket större, och ändå har de kunnat påskynda din tillväxttakt och minska den initiala handikapp. Resultaten visar att (trots deras beroende av utländska investeringar) har de lyckats återhämta sig tack vare deras förmåga att liberalisera sina ekonomier, stimulera etableringen av en modernare industri och i mindre utsträckning effektivt förvalta utvecklingsfonderna för Europeiska unionen. Resultatet har varit den nästan totala övergivningen av de senaste styvheterna som ärvts från kommunismen och en ny industriell exportproduktionsmodell som har ökade tillväxten märkbart från länder som Polen, Rumänien och Slovakien. De baltiska länderna har å sin sida följt en mycket liknande strategi och är nu helt integrerade i det nordeuropeiska blocket.
Slutligen visar de västeuropeiska länderna en tillväxt som liknar EU: s och euroområdets tillväxt, delvis på grund av att de ekonomier som har störst vikt i dessa två grupper finns där. Med andra ord är det länderna i detta block som till stor del sätter tillväxttakten på den gamla kontinenten. Bland dem sticker dynamiken i Tyskland (3,1% årlig tillväxt) och Österrike (2,9%) ut med något mer måttlig tillväxt i Benelux och relativ stagnation i Frankrike (1,9%). Gruppen verkar dock ha en högre inkomstnivå än sina samhällspartners, och det finns inga bevis för att denna situation kommer att förändras i framtiden.
I allmänhet kan man säga det Västeuropeiska länder har lyckats dämpa effekterna av krisen mycket bättre än sina grannländer i södra Europa Tack vare olika faktorer: deras ekonomier är beroende av mer stabila sektorer med högre mervärde, de har större kapacitet att generera eget kapital och deras utrikeshandelsnätverk gör det möjligt för dem att kompensera för den minskade inhemska efterfrågan. Men deras tillväxttakt har visats mer måttlig än förväntatfortsätter deras finansiella marknader att vara alltför beroende av ECB-stimulans och deras skapande av arbetstillfällen är fortfarande under 2007 (både vad gäller kvalitet och kvantitet).
Denna mycket avvikande utveckling av de europeiska ekonomierna har naturligtvis resulterat i en större komplexitet i den europeiska ekonomiska ramen. På detta sätt kan vi säga att 2007-krisen verkar ha saktar ner konvergensprocessen som alla EU-länder verkade avsedda för. Detta fenomen verkar inte äga rum i Östeuropa, vars ekonomier har gjort stora framsteg, men det sker i de nordiska och västra blocken med större anrikning än deras samhällspartners. Slutligen råder det ingen tvekan om att den grupp som är mest drabbade är den södra, eftersom deras genomsnittliga inkomst har gått från 94,4% av det europeiska genomsnittet 2002 till 84% 2015.
Idag är det ingen brist på ekonomer som argumenterar för mer varierade förklaringarFrån otillräcklig marknadsintegration till införandet av en gemensam valuta för alltför olika ekonomier. Men oavsett skäl, sanningen är att Europa i olika hastigheter redan är verklighet, Vad som är ännu värre (särskilt för länderna i Medelhavet) är att det verkar vara här för att stanna.