Redovisningsharmonisering är processen som syftar till att uppnå enhetlighet mellan olika länders bokföringsregler. Med andra ord består den av ett avtal mellan olika länder så att bokföringsreglerna når en hög grad av homogenitet.
Med tanke på den kontinuerliga tillväxten av internationella transaktioner och globalisering är harmonisering av bokföringsregler mycket viktigt. Denna standardisering av kriterier gör det möjligt för användare av redovisningsinformation (främst företag) att korrekt tolka och analysera nämnda data, även om de kommer från ett främmande land.
Fördelar och nackdelar med harmonisering av redovisningen
För det första, som vi har sett, möjliggör en harmonisering av redovisning jämförelser mellan konton för företag från olika länder. Det möjliggör även jämförbarhet med din egen information. Detta möjliggör korrekt och adekvat beslutsfattande, vilket inte skulle vara möjligt om bokföringsreglerna inte standardiserades.
Ur en mer global synvinkel kan en redovisningsharmonisering avgöra om ett företag etablerar sig i ett tredjeland eller inte. Om bokföringsreglerna för det tredje landet inte är harmoniserade är det möjligt att företaget kommer att vara mer ovilliga att etablera sig i det landet, eftersom det kommer att behöva tillämpa en förordning som det inte känner till.
Bland nackdelarna finns det en begränsning av den lagstiftande makten, eftersom redovisningsharmoniseringen innebär underordnande av ett överstatligt avtal. Det är därför många länder är ovilliga att ingå avtal av den här typen, eftersom de måste ge upp en del av sin makt och inte kommer att kunna skapa redovisningsstandarder på ett helt autonomt sätt.
Faser av harmonisering av redovisning, varför är det viktigt?
Redovisningsharmonisering kan delas in i tre faser: en första fas före harmonisering; en andra fas, där länderna är medvetna om behovet av att genomföra en redovisningsharmonisering; och en tredje fas, där länderna redan har sina harmoniserade redovisningsregler.
Fas 1
Vanligtvis skiljer sig bokföringsreglerna i länderna mycket från varandra, även i länder som är geografiskt mycket nära. Detta beror på olika orsaker, som är specifika för vart och ett av länderna: ekonomiska, politiska, historiska skäl etc. Denna skillnad i kriterier kan skada många transaktioner inom internationell handel (transaktioner, kommersiella avtal, oförmåga att tolka redovisningsinformation etc.). Denna situation kan därför begränsa den fria rörligheten för internationellt kapital.
Fas 2
På grund av dessa svårigheter överväger länderna behovet av att homogenisera eller harmonisera sina olika redovisningsregler enligt enhetliga kriterier. Det mest normala är att gemensamma grunder föreslås för alla länder som ingår i avtalet om redovisningsharmonisering och på dessa grunder kvarstår ett utrymme för skönsmässig bedömning.
Låt oss se ett exempel i förhållande till detta: I en redovisningsharmoniseringsprocess kan det fastställas som en gemensam grund att periodiseringsprincipen styr all redovisningsverksamhet. När det gäller värdering av tillgångar kan varje land dock få välja sina värderingskriterier. Baserat på ovanstående måste därför alla länder tillämpa periodiseringsprincipen i sina redovisningsregler (gemensam bas), men de kan välja metod för värdering av sina tillgångar.
Fas 3
När avtalet mellan länderna har undertecknats är redovisningsreglerna redan harmoniserade mellan dem. Detta har ett antal fördelar som vi nämnde tidigare i den här artikeln.