Idag är välfärdsstaten en oumbärlig del i utvecklade länder. Genom denna mekanism ingriper staten för att främja en rättvisare fördelning av välstånd, tillhandahålla grundläggande tjänster som hälsa och utbildning och bevilja en viss nivå av socialt skydd till de mest missgynnade grupperna. Men hur har denna sociala prestation uppnåtts i utvecklade länder?
Om vi tänker på den industriella revolutionen, kanske i våra tankar bilder återskapas av ett London med Themsens vatten svärtat och en obandbar luft, mättad av den förorening som kommer från fabrikerna. Exakt kan 1800-talet vara en bra utgångspunkt för att förklara välfärdsstatens ursprung. Vid den tiden var rösträtten begränsad och de viktigaste ekonomiska målen var monetär och prisstabilitet. Som i dagens ekonomi, fanns det cykler av boom och byst.
Tider med lågkonjunktur var särskilt svåra för arbetarna, eftersom de förlorade sina jobb när företag misslyckades och de som inte var dömda till arbetslöshet såg att deras löner minskade. Arbetarklassen fick dock långsamt vikt i samhället genom arbetarrörelser och i slutet av första världskriget föll den ekonomiska modellen från 1800-talet ned.
I den bemärkelsen var de berömda Keynes förslag ett friskt pust, eftersom denna ekonom satsade på politik för att öka de offentliga utgif.webpterna under lågkonjunkturen, vilket också inkluderade sociala utgif.webpter för de som drabbades mest av krisen. I sin tur gick demokratin framåt och allmän rösträtt sprids. Staten tog en mer aktiv roll i ekonomin, tillhandahöll arbetslöshetsförmåner och bekämpade fattigdom.
Det är dock just efter andra världskriget som den så kallade ”välfärdsstaten” kommer att konsolideras. Med USA som världens ledande ekonomiska makt implementerades den "amerikanska livsstilen", en modell i linje med välfärdsstaten.
Det var söta tider för ekonomin. Kriget var borta, dollarn ersatte sterlingspundet som reservvaluta, internationell handel blomstrade med skapandet av Internationella valutafonden och undertecknandet av det allmänna avtalet om tullar och handel (GATT). Produktiviteten förbättrades och lönerna ökade i takt med att den tekniska utvecklingen avancerade. För sin del var de västerländska regeringarna fortfarande engagerade i politik som möjliggjorde en mer rättvis fördelning av inkomsterna.
Således karakteriserades välfärdsstaten bland annat av:
- Nationaliseringen av vissa sektorer, som hände i Storbritannien och Frankrike med järnvägarna.
- En viss planeringsnivå för ekonomin, på en vägledande nivå, inte genom införande som i länder med centralt planerade ekonomier.
- Större utgif.webpter för infrastruktur. Offentliga arbeten blev huvudpersonen, så staten var tvungen att ta ansvar för de företag som inte lockades av de höga kostnaderna för denna typ av projekt.
- De sociala förmånerna förbättrades: arbetslöshetsförsäkring och invaliditets- och pensionsförmåner. Staten agerade som leverantör av två grundläggande pelare i välfärdsstaten: hälsa och utbildning.
Genom denna serie åtgärder, under perioder med lågkonjunktur, upprättade staten ett visst nätverk av skydd för medborgarna, på detta sätt var de ekonomiska krisernas härjningar mindre smärtsamma för befolkningen och i synnerhet för de mest utsatta grupperna. ekonomiskt.
Ankomsten av oljekrisen 1973 orsakade dock djupgående skador på välfärdsstaten. Inflationen och arbetslösheten ökade. Trots offentlig politik för att begränsa höga arbetslösheter fortsatte arbetslösheten att öka. I detta sammanhang började Friedmans avhandling tillämpas, vilket föreslog monetär stabilisering trots ökad arbetslöshet. För att bekämpa inflationen, enligt Friedman, var det nödvändigt att demontera vissa aspekter av välfärdsstaten.
Och faktum är att välfärdsstaten innebär högre offentliga utgif.webpter, vilket orsakar en ökning av underskottet i de offentliga räkenskaperna och kan bidra till att öka inflationen. Det var därför många medborgare började tvivla på staten som chef för offentliga företag och tjänsteleverantörer.
På 1980-talet ledde makten i Storbritannien av Margaret Thatcher och Ronald Reagans presidentskap i USA till betydande nedskärningar av socialpolitiken och välfärdsstaten. Dialogen mellan företag och arbetare bröts och arbetsosäkerheten ökade. Å andra sidan fanns det direkta skattesänkningar och indirekta skatter såsom moms fastställdes.
Återigen hotades välfärdsstaten på 1990-talet. Födelsetalen i utvecklade länder föll. Det fanns inte tillräckligt med befolkning för att betala för pensioner, även om det på ett sätt löstes problemet tack vare ökad integrering av kvinnor i arbetslivet och invandringsfenomenet.
Under de senaste åren är det också värt att lyfta fram de initiativ som genomförts från Europeiska unionen. I linje med detta finns strukturfonderna för regional utveckling (ERUF), som ansvarar för att minska skillnaderna mellan de olika europeiska regionerna och fördela resurser till områden som infrastruktur, hälsa, forskning och utbildning. I sin tur har Europeiska socialfonden också bidragit till att finansiera utbildning och utbildning. Dessa europeiska fonder har lyckats minska skillnaderna mellan de mer utvecklade och mindre utvecklade regionerna, men har inte lyckats eliminera dem helt.
För närvarande präglas utvecklingen av ekonomin av kontrollen av det offentliga underskottet och inflationen, med välfärdsstaten som sitter bak. Emellertid efterfrågas det så kallade ”välfärdssamhället”, det vill säga att inte bara staten, utan även medborgarna och alla institutioner involveras för att ge välfärd till hela nationen. Utbyggnaden av välfärdsstaten utöver utvecklade länder främjas även om skillnaderna mellan de mest kraftfulla ekonomierna och tredje världen fortsätter att öka. Ett annat stort hinder för genomförandet av välfärdsstaten i mindre utvecklade länder är att det kräver ekonomiskt välstånd för att kunna genomföra det.
Socialbidrag