El pasado fin de semana el presidente de Estados Unidos, Barack Obama, realizaba una visita protocolaria a Alemania para reunirse con la canciller Angela Merkel. Uno de los puntos más polémicos fue la cuestión del TTIP (Transatlantic Trade and Investment Partnership, o Asociación Transatlántica para el Comercio y la Inversión), que apoyan ambos mandatarios. El avance de las negociaciones ha alertado a una parte de la opinión pública alemana, hasta el punto de organizar manifestaciones contra la visita del presidente Obama.
El acuerdo, actualmente negociado entre las autoridades de la Unión Europea y de Estados Unidos, supondría la creación de la mayor área de libre comercio del mundo, con la supresión de barreras arancelarias y no arancelarias (a excepción de algunos sectores protegidos) y una nueva regulación común en materia de inversiones, movilidad de capitales y circulación de personas. A lo largo de los últimos años el tratado ha sido objeto de un intenso debate, con tantos defensores como detractores: mientras que unos sostienen que la apertura de mercados beneficiaría a la economía, otros afirman que muchas empresas no podrían competir en las nuevas condiciones y se verían condenadas a desaparecer. Es en resumen el viejo dilema entre libre comercio y proteccionismo, en el contexto de la globalización del siglo XXI. En cualquier caso, es importante analizar las ventajas y desventajas del tratado a la luz de la teoría económica.
Antes de entrar en un análisis sectorial conviene tener en cuenta los dos factores que pueden hacer que un producto sea competitivo con respecto a los demás: un precio de venta más bajo o un valor añadido superior (lo cual puede lograrse a través de la calidad, la innovación y la diferenciación). Teniendo en cuenta que Estados Unidos y Europa cuentan con economías muy orientadas al valor añadido (y por tanto muy igualadas en este aspecto), podemos concluir que los precios jugarían un papel fundamental en la competencia entre los dos bloques.
Mot denna jämförelse verkar slutsatsen uppenbar för alla ekonomers ögon: om frihandelsavtalet undertecknades skulle USA ha en stark fördel i nästan alla sektorer via priser, medan Europa bara kunde tillgripa de varor vars produktion ( nära kopplad till kvalitet och tradition) är det svårt att ersätta. Med andra ord skulle Europa till exempel exportera viner med ursprungsbeteckning till USA men importera flaskor, korkar och praktiskt taget alla andra typer av insatser som behövs för produktionsprocessen från andra sidan Atlanten. I detta sammanhang skulle tillväxten av de sektorer som gynnades av utbytet inte kunna kompensera för nedgången i resten av ekonomin, och då kan man säga att fördraget skulle skapa lågkonjunktur och arbetslöshet i Europa, med motsatt effekt i USA. Denna synvinkel skulle förstärka argumenten från fördragets förföljare, eftersom det till viss del skulle motivera upprätthållandet av protektionistiska åtgärder.
Det finns dock ett annat, bredare perspektiv som gör det möjligt för oss att nå motsatt slutsats, det vill säga att avtalet skulle gynna båda undertecknarna. Som redan nämnts, i termer av absolut fördel, skulle ett frihandelsavtal slutligen gynna USA i praktiskt taget alla ekonomiska sektorer, eftersom dess lägre produktionskostnader skulle leda till ökad konkurrenskraft. När det gäller komparativa fördelar kan vi dock dra slutsatsen att genom att inte ha obegränsade resurser och se dess marknader expanderade, skulle det mest fördelaktiga för USA vara att specialisera sig bara i sektorer där konkurrensfördelen är större, medan Europa kommer samma men detta Det betyder att du exporterar varor som är relativt dyrare än dina konkurrenter på andra sidan Atlanten. Därför enligt detta tillvägagångssätt frihandelsavtalet skulle inte betyda en netto förstörelse av jobben utan bara en överföring av resurser till de mest konkurrenskraftiga sektorerna i ekonomin.
Under alla omständigheter är det otvivelaktiga i något av de två föregående perspektiven att avtalet kommer att stärka sammanflödet av priserna på produktionsfaktorer mellan de två ekonomiska blocken. Det är här en av de mest kontroversiella punkterna i saken uppträder, eftersom arbete också är en produktionsfaktor och dess pris är löner. Med hänsyn till att de europeiska arbetskraftskostnaderna är högre än USA: s kan man dra slutsatsen att avtalet skulle orsaka en minskning av lönerna i Europa och därmed få fruktansvärda sociala konsekvenser på den gamla kontinenten.
Men den sista synen utelämnar helt produktivitetens inverkan på lönerna. Det är sant att det i ekonomisk historia inte saknas fall av länder som genom att öppna för frihandel inte har kunnat konkurrera på priser och har sett deras industriella tyg förstörts (som Argentina på 70-talet). Men det är inte mindre sant att andra, som gör exakt samma sak (som de skandinaviska länderna i början av seklet eller Indien på 90-talet), har lyckats skapa mer sysselsättning och förmögenhet. Vissa kanske undrar, hur är det möjligt? Finns det olika ekonomiska lagar för varje land? Och kanske borde debatten inte fokusera på att acceptera eller avvisa frihandel mellan frihandlare och protektionister, som vi ser i de flesta medier. Det verkliga dilemmaet bör kanske börja från oundvikligheten i den ekonomiska globaliseringsprocessen, för att överväga hur vi verkligen vill konkurrera i världen: genom priser eller genom mervärde.