Baselkommittén - vad det är, definition och koncept
Baselkommittén eller Baselkommittén för banktillsyn är en enhet som ger global vägledning om finansiell reglering. Dess rekommendationer, förkroppsliga i Basel-överenskommelserna, är inte obligatoriska.
Med andra ord är institutionens riktlinjer inte juridiskt bindande. De fungerar dock som en guide för myndigheterna i varje land.
Syftet med Baselkommittén är att stärka banksystemen i allmänhet. För att uppnå detta mål främjas regler om bland annat penningtvätt, god bolagsstyrning, kreditriskhantering, intern kontroll.
Syftet med detta forum är med andra ord förfining och konvergens av finansiell tillsyn på global nivå.
Baselkommitténs historia
Baselkommitténs historia börjar 1974. Den skapades av centralbankscheferna i de länder som utgjorde G 10 vid den tiden. För närvarande deltar företrädare för de monetära myndigheterna i Belgien, Kanada, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan, Luxemburg, Nederländerna, Spanien, Sverige, Schweiz, Storbritannien och USA.
Plenarsammanträden hålls fyra gånger om året. De samlas normalt på Bank for International Settlements i Basel, Schweiz. Där hittar du dess permanenta sekretariat med 12 medlemmar.
Basel-avtal
Bland de fördrag som Baselkommittén nådde framträder först och främst Capital Accord (Basel I) från 1988. I nämnda yttrande fastställdes ett minimikapital på 8% för finansinstitut. Detta, baserat på de risker som antas vid utökning av krediter.
Det bör noteras att Basel I adopterades av nästan alla nationer med ett internationellt aktivt finansiellt system. Med andra ord har det inte accepterats endast av kommitténs medlemmar.
Därefter fastställdes andra avsättningar i New Capital Accord (Basel II) 2004. Bland dem utmärker sig banken att vara orolig för sin solvens och marknadsdisciplin. Det senare innebär att finansinstitut måste vara transparenta när de rapporterar om risknivån i sin verksamhet.
Slutligen publicerades Basel III 2010. Den mest relevanta aspekten är kontrollen av systemrisk. I den meningen hänvisar det till ett konstant bevarande av reserver, både i lågkonjunktur och i ekonomisk expansion.
