En Marches seger! i val till parlamentet ger det den franska presidenten möjlighet att göra sina vallov till verklighet. Vi analyserar Macrons ekonomiska program och de ekonomiska reformerna som väntar på Frankrike.
Den 7 maj valdes Emmanuel Macron till president för fransmännen med 66,1% av rösterna i den andra omgången mot kandidaten till National Front Marine Le Pen. Trots att ha fått stöd från de traditionella partierna, den unga ledaren för En Marche! den presenterade ett djupt reformistiskt ekonomiskt program som knappast kunde genomföras utan majoritet i nationalförsamlingen. Idag bred seger i lagstiftningsval Den 18 juni (350 suppleanter av totalt 577) tycks erbjuda honom den möjligheten, och för att uppfylla sina vallöften skulle vi kunna befinna oss innan slutet på en modell som har bestämt Frankrikes ekonomiska liv sedan andra världskriget.
Den franska ekonomin
Ur historisk synvinkel kan vi säga att den nuvarande franska produktionsmodellen till stor del är arvtagare till det så kallade ”socialdemokratiska samförståndet”, som sprids över hela Västeuropa från och med 1945: fria och marknadsekonomier kompletterade med ett brett skyddssystem känd som välfärdsstaten. I det specifika fallet Frankrike har dessutom tillväxtmodellen försökt främja alla produktiva sektorer samtidigt, vilket resulterat i en av de mest balanserade ekonomierna på kontinenten. Genom att utnyttja den samtidiga utvecklingen av jordbruk, industri och tjänster och drivs av en konstant höjning av levnadsstandarden kunde den franska ekonomin växa både tack vare utseendet på stora affärsgrupper (med ett tydligt exportrop ) och ett omfattande nätverk av små lokala producenter.
På sektorsnivå bör man komma ihåg att Frankrike är den ledande jordbruksmakten i EU och utmärker sig inom produktion av vin, spannmål och mjölk. För sin del överträffas den franska industriproduktionen endast i värde av tyska och har en hög grad av diversifiering, även om kemi-, bil-, livsmedels-, telekommunikationsprodukter och produkter relaterade till lyx- och modeindustrin sticker ut. För sin del står tjänster för 79% av BNP, särskilt de som är kopplade till bank, försäkring, turism och offentlig förvaltning.
En annan av de viktigaste egenskaperna för den franska ekonomin är statens roll i ekonomisk verksamhet, som har implementerats på två sätt: regelverket och direkt ingripande. Den första aspekten har bland annat lett till en stel och starkt facklig arbetsmarknad. För sin del har den aktiva användningen av finanspolitiken som en motor för tillväxt lett till en kontinuerlig ökning av de offentliga utgif.webpterna (genom statligt ägda företag, inkomstöverföringar och tjänster till medborgarna). Som vi kan se i diagrammet förklarar dessa policyer underskott i alla statliga budgetar sedan 1978, trots den ökade skattebördan. Resultatet är uppenbart: under de senaste 40 åren statsskulden har skjutit i höjden från 11% till 96% av BNP.
Roten till problemet: produktivitet
I princip kan vi säga att den situation som vi hittills har beskrivit inte är dålig: en ekonomi med högt mervärde, ett världsriktmärke i många sektorer utan allvarliga makroekonomiska obalanser och med god social välfärd. Det skulle dock också vara möjligt att definiera Frankrike som ett mindre och mindre konkurrenskraftig ekonomi Ställd inför fenomenet globalisering, särskilt drabbat av industriell omlokalisering, med en välfärdsstat som har svårt att finansiera sig själv och tillväxttakten stagnerat på grund av bristen på incitament för innovation. Vi står därför inför en verkligt kontroversiell situation, där ökningen av fransmännens rikedomar (mer än 75% på 40 år) inte har kunnat hindra arbetslösheten från att tredubblas under samma period (från 3, 3% till 9,8%).
Det finns hinder för att dra nytta av den franska ekonomins produktiva potential, vilket också påverkar medborgarnas levnadsstandard negativt
Som vi kan se i grafen är ett av de allvarligaste problemen i den franska ekonomin produktivitetsstagnation, som hindrar tillväxten av produktion och skapande av arbetstillfällen. Även om ökningen av BNP genererad per arbetad timme utgör en gynnsam utveckling (ett faktum som visar den tekniska potentialen som Frankrike fortfarande har), har produkten per arbetare vuxit mycket långsammare, vilket kan förklaras av den styva arbetslagstiftningen som läggs till det starka inflytandet från fackföreningar och offentliga tjänstemän. Med andra ord visar den växande skillnaden mellan BNP per arbetad timme och BNP per arbetstagare att det finns bromsar för att dra nytta av produktiv potential av den franska ekonomin, vilket också påverkar medborgarnas levnadsstandard negativt (vilket framgår av det faktum att BNP per capita har ökat mindre än summan).
De reformer som Frankrike behöver
Detta produktivitetsproblem har varit just en av de mest nämnda frågorna i Macrons kampanj, och nästan alla förslag i hans ekonomiska program riktar sig mot det. Med avsikten att modernisera den franska ekonomin avser presidenten att genomföra en plan för att minska de offentliga utgif.webpterna genom att rationalisera sociala fördelar, digitalisera administrationen och eliminera 120 000 tjänstemän. Dessutom skulle en offentlig investeringsplan på 50 000 miljoner euro lanseras för modernisering av sektorer som jordbruk och energi, samtidigt som de sociala avgif.webpterna skulle minskas, incitament skulle ges för anställning av egenföretagare och det skulle göra arbetsreglering mer flexibel genom att främja direkta förhandlingar mellan varje arbetsgivare och deras arbetare.
Oavsett deras ideologier är nästan alla franska politiska ledare överens om en sak: den produktiva modellen som har styrt Frankrikes ekonomiska liv sedan 1945 är uttömd.
De flesta av de föreslagna reformerna är inriktade på starta om den franska ekonomin genom att göra den mer konkurrenskraftig, vilket skulle innebära mindre statlig intervention till nackdel för privat initiativ och modernisering i viktiga processer som digitalisering eller energiövergången. På detta sätt avser Macron inte bara att återuppliva Frankrikes innovativa potential utan också att påskynda skapandet av arbetstillfällen och avsluta det kroniska underskottet som har dragit budgetarna i 40 år.
Det finns många invändningar mot En Marche! S ekonomiska program, varav många redan har formulerats av National Front och av olika sociala agenter. I sin tur har presidentens motståndare också föreslagit stora reformer för den franska ekonomin, om än i en annan riktning. Detta gör det möjligt för oss att dra slutsatsen att, oavsett deras ideologier, är praktiskt taget alla franska politiska ledare eniga om en sak: den produktiva modellen som har styrt Frankrikes ekonomiska liv sedan 1945 är uttömd. Om han håller sina löften kommer Macron att försöka ändra honom, även om han kommer att ha svårigheter i en djupt splittrat land och med en EU i kris. Det finns emellertid också skäl till optimism: om något kännetecknar Frankrikes historia är det dess förmåga att ta itu med de utmaningar det står inför, uppfinna sig själv och därmed leda de stora förändringsprocesserna i Europa.
