Under de senaste åren har stater vid många tillfällen tvingats rädda misslyckade banker med offentliga medel. För att undvika att kostnaden för sanering av en bank faller på skattebetalarna godkände Europeiska kommissionen för tre år sedan ett europeiskt direktiv enligt vilket, i händelse av konkurs, kommer förluster att falla på aktieägarna.
De förordningar som utarbetats av de europeiska institutionerna avser att banker, med en antikrisdyna (även kallad MREL) som är tillräckliga för sina egna resurser, står inför konkurser. Kravet på stora mängder eget kapital har dock varit en huvudvärk för mindre finansinstitut. Många har fruktat för sin överlevnad med tanke på svårigheten att hitta de stora mängderna av sina egna resurser som krävdes av dem från EU-institutionerna.
Flexibilitet med mindre banker
För att möjliggöra mindre enheters hållbarhet överväger europeiska tillsynsmyndigheter nya alternativ. Bland förslagen som diskuteras är möjligheten att bankerna tar sina förluster själva. När förlusterna har absorberats kommer de att återkapitaliseras genom försäljning till en annan konkurrerande finansiell institution.
Därför strävar man efter att ge mindre banker viss flexibilitet. Denna flexibilitet beror på den resolutionsplan som varje enhet har lagt fram för de europeiska tillsynsorganen. I resolutionsplanen förklaras de åtgärder som skulle vidtas om det var nödvändigt att återloppa en bank.
Det är uppenbart att rekapitalisering av banken inifrån, med bidrag från aktieägarna, skiljer sig mycket från att sälja den till en konkurrent.
Bankernas antikrisdyna kommer att utgöra 8% av de riskvägda tillgångarna för varje bankgrupp. Det bör noteras att denna madrass är uppbyggd i två delar: den första, som kommer att användas för att täcka eventuella förluster och den andra, som skulle vara nödvändig för att sätta tillbaka den efter en ekonomisk nödsituation.
Upplösningsplanen, ett nyckelelement
Om tvärtom resolutionsplanen syftar till direkt likvidation av banken kommer det att vara nödvändigt att bevisa att denna åtgärd är möjlig.
För att små enheter ska kunna uppfylla kraven i antikrisbufferten har åtgärder som minskning av riskvägda tillgångar föreslagits. Med andra ord, ju lägre mängd riskvägda tillgångar, desto lägre resurser behövs för att bilda antikrisdämpning. Vidare tillåter resolutionsplaner att enheten kan delas in i en bra bank och en dålig bank, så länge detta kan göras snabbt.
Den nya reformen skapar en viktig åtskillnad mellan systembanker (de vars misslyckande skulle påverka världens ekonomiska stabilitet) och icke-systemiska banker. Beroende på enhetens storlek kan de använda olika instrument för att följa den antikrisdyna som kommer att krävas från Europa.
Till exempel kan en icke-systemisk bank inkludera högkvalitativ skuld, även känd som seniorobligationer, i sin kudde. Tvärtom skulle en systembank, som Santander, vara skyldig att tillgripa icke-föredragen seniorskuld.
De nya kraven på antikrisdynan är inte bara en fråga som berör cheferna för de olika bankenheterna utan också de olika centralbankerna. I denna mening har Bank of Spain manifesterat sig, vilket vid flera tillfällen har visat sin oro över den utmaning som den innebär för mindre banker.