Medan de QE-planer som utformats av Mario Draghi får en mer aggressiv karaktär, ligger inflationen fortfarande under ECB: s mål och drar återhämtningen i euroområdet. Prisutvecklingen i augusti, med en svag ökning med 0,2%, bekräftar oro över åtgärdernas effektivitet, medan vissa ekonomer redan pekar på de möjligheter som deflationen medför.
Med dessa uppgif.webpter förblir låg inflation i linje med den trend som den europeiska ekonomin har visat sedan 2013, under en period som har präglats av en konstant svängning från månad till månad mellan svaga prishöjningar och deflation. Det är betydelsefullt att de senaste 3 åren inga månadsinflationsdata har överskridit intervallet -1-1%, vilket indikerar en anmärkningsvärd prisstabilitet. Denna situation skulle inte vara förvånande om den var resultatet av en politik som syftar till att dämpa tillväxten (särskilt i en miljö med höga räntor) eller en ovanligt stark förstärkning av valutan. Den nuvarande situationen är dock motsatt: ekonomier som fortfarande drabbats av krisen, med mestadels höga arbetslöshetstal, som försöker återhämta sig uppmuntrade av Europeiska centralbankens expansiva penningpolitik (som har lett till räntorna till historiska nedgångar), medan euro under de senaste tre åren har förlorat 18% av sitt värde gentemot dollarn. Och vad som är värre, i de flesta euroområden är tillväxten fortfarande för svag för att permanent återställa sysselsättning och konsumtion. Med tanke på omständigheterna kan man undra varför ECB: s åtgärder (inte ens de mest aggressiva, som QE) inte kan generera inflation och genom förhållandet som skapats av Phillips Curve, öka produktionen och sysselsättningen.
Många orsaker kan sökas för att förklara stagnationen i priserna. Ur finanspolitisk synvinkel kan man säga att de åtstramningsprogram som genomförts av euroområdets myndigheter har minskat de offentliga utgif.webpterna, minskat den totala efterfrågan och därmed pressat priserna. Eurostats uppgif.webpter om utgif.webpter visar det dock Europeisk skattepolitik, betraktas som en helhet, har haft ett tydligt expansivt tecken: Om de sammanlagda offentliga utgif.webpterna i euroområdet under 2007 inte nådde 4 300 miljarder euro, översteg de redan 2015 5000. I Europeiska unionen som helhet är ökningen ännu större: från 5800 miljarder till nästan 7000. Därför finner vi att de utgif.webptsnedskärningar som tillämpats i vissa länder (särskilt de i södra Europa) har motverkats av finanspolitisk expansion i andra länder. Hur som helst, den samlade efterfrågan från den offentliga sektorn i euroområdet är nu högre än i början av krisen och kan därför inte förklara prisfallet.
Tvärtom, ur en synvinkel av inflationskomponenterna är det uppenbart att energi har spelat en grundläggande roll för att leda Europa till deflation. I den meningen är det viktigt att lyfta fram oljeprisfallet, som sjönk från deras historiska toppar på 145,61 dollar 2008 till 45 dollar där det för närvarande är noterat. Om vi lägger till detta minskningen av råvarupriserna är slutsatsen att den europeiska ekonomin, en nettoimportör av handelsvaror och fossila bränslen, har det drabbats av deflation helt enkelt för att dess företagare har sett att deras produktionskostnader har minskat, och de har utnyttjat denna marginal för att moderera priserna och därmed stimulera försäljningen på marknader som ännu inte har återhämtat sig helt.
Å andra sidan, även om det är sant att varumarknaderna har upplevt ett långvarigt prisfall, har de finansiella marknaderna motsatt hänt: FTSE 100, det europeiska aktiemarknadens huvudindex, registrerade i juli 2016 en tillväxt på 2,5% per år under de senaste tio åren och vissa riskfria tillgångar i euroområdet sålde redan till negativ ränta. Detta innebär att priserna på varor har fallit medan priset på finansiella tillgångar inte har slutat stiga; Med andra ord skulle tillväxten på aktiemarknaderna absorbera den effekt som Europeiska centralbankens QE-planer borde ha på den reala ekonomin.
Med tanke på dessa uppgif.webpter kan man säga det ökningen av penningmängden i euroområdet (genomförs främst via banker) det har slutat stimulera aktie- och räntemarknaden men har ännu inte kunnat underlätta efterfrågan på riktiga varor. Även om det är svårt att förstå detta fenomen i dess komplexitet, är det uppenbart att den fortfarande höga skuldsättningen hos många konsumenter, bristen på förtroende för marknaderna och den nya bankförordningen har gjort det svårt att återaktivera kredit, vilket i sin tur avskräcker konsumtion och minskar efterfrågan på pengar som är avsedda för varumarknaderna. Allt detta har lett till prisstabilitet som gränsar till deflation och hotar framtidsutsikterna för Europa, med tanke på de konsekvenser som en generell prisnedgång tenderar att medföra för varje ekonomisk agent.
Från och med företag tenderar deflation att ha allvarliga negativa effekter eftersom det försämrar framtida faktureringsutsikter (eftersom de tvingas sälja mer för att upprätthålla samma inkomstnivåer). Denna pessimism avskräcker också investeringar, men den har en ännu sämre effekt: i perioder med långvarig deflation (som har hänt i Japan) fördröjer allmänheten sina konsumtionsbeslut på obestämd tid med utsikterna att priserna kommer att fortsätta att sjunka. Företag skulle därför möta en miljö där de skulle sälja färre enheter och till lägre priser. I detta sammanhang skulle de minst konkurrenskraftiga tvingas stängas och jobb skulle förstöras.
Familjer, å andra sidan, skulle skadas av stigande arbetslöshet, men fallande priser (påminner om den keynesianska maximin att nominella löner är styvare nedåt än uppåt) skulle förbättra deras köpkraft. På samma sätt skulle en lägre levnadskostnad bidra till att lindra den sociala spänning som orsakas av ökningen av arbetslösheten.
Senast, för euroområdets regeringar är utsikterna till långvarig deflation inte alls uppmuntrande, eftersom det skulle minska skattebasen och på detta sätt skulle inkasseringen av konsumtionsskatter minskas. Denna effekt kan vara särskilt allvarlig i länder som har valt en politik för intern devalvering (t.ex. Spanien) eftersom problemet kan sträcka sig till förvärvsinkomst. Det är också sant att främjandet av att spara till nackdel för konsumtionen kan förbättra insamlingen genom skatt på kapitalinkomster, även om misstro på marknaderna och de låga räntorna stimulerar innehavet av kontanter i den nuvarande miljön och delvis upphäver denna effekt.
Men om deflation innebär allvarliga risker för Europa kan det också vara en historisk möjlighet: med fallande produktionskostnader och en devalverad euro, Europeiska företag kan ha de bästa konkurrensvillkoren på internationella marknader som kräver alltmer sofistikerade varor och tjänster. Inte förgäves, Det är i de länder som har det största exportkallet (Tyskland, Holland, Storbritannien) där arbetsmarknaden har återhämtat sig snabbast. Tvärtom har länder som litar mer på sin inhemska marknad (Frankrike, Spanien, Grekland) fortfarande allvarliga arbetslöshetsproblem. Även i det spanska fallet är det ingen tillfällighet att skapandet av nya arbetstillfällen började 2014, vilket sammanföll med exportboomen.
Att utnyttja den nuvarande situationen för att omorientera produktionsmodellen mot export är dock inte en lätt uppgif.webpt. Det kräver strukturreformer för att öka den långsiktiga konkurrenskraften som ibland inte är utan kontrovers eller social konflikt. De länder som har lanserat dem har lyckats återaktivera sina ekonomier åtminstone delvis. Resten, medan de väntar på att ECB ska lösa sina problem, undrar fortfarande hur jobb kan skapas igen efter krisen.