 existen sistemas de pensiones “de capitalización”, basados en el ahorro individual. En estos casos el Estado recibe las aportaciones periódicas de cada trabajador y las invierte en activos libres de riesgo. Llegada la edad de jubilación, el contribuyente comenzará a recibir el capital que ha aportado más los intereses generados a lo largo de su vida laboral. De esta manera se garantiza un sistema equitativo (ya que las prestaciones recibidas se corresponden directamente con lo cotizado) y sostenible a largo plazo, ya que <strong>las pensiones actuales no repercuten de ninguna manera sobre la población activa,</strong> cargando ésta solamente con los costes indirectos (sanidad, atención a la dependencia, etc.) del mantenimiento de la población retirada.</p>
<p>El sistema español actual, en cambio, puede clasificarse entre los que comúnmente se designan como “de reparto”. Esto significa que las aportaciones de los trabajadores activos (aunque computarán en el cálculo de las pensiones que a cada contribuyente corresponderán en el futuro) no son destinadas a los propios trabajadores sino al pago de pensiones de los ya retirados. De esta manera <strong>es la población activa quien asume todos los costes derivados del mantenimiento de la población jubilada,</strong> y la estabilidad del sistema depende exclusivamente de la cantidad de trabajadores en activo en relación a los retirados. Para prevenir un eventual impago de las pensiones en el futuro, en el año 2000 se constituyó en España el Fondo de Reserva, que acumulaba y reinvertía periódicamente los superávits anuales de la Seguridad Social. Sin embargo, ante la irrupción de la crisis las autoridades españolas han decidido disponer del Fondo para asegurar el pago de las pensiones, lo cual explica el descenso cada vez más pronunciado de sus activos. Pero el deterioro de las cuentas de la Seguridad Social, que han pasado del superávit al déficit, se debe a causas aún más complejas.</p>
<p><img src=)
För det första råder det ingen tvekan om att ökningen av arbetslösheten (som gick från 7,95% 2007 till 20% idag) som en direkt följd av krisen har haft en dubbel effekt: å ena sidan genom att förstöra jobb, sysselsättning har minskat avgif.webpterna, medan ökningen av antalet arbetslösa har inneburit en större efterfrågan på arbetslöshetsförmåner. Med andra ord, nedgången i sysselsättning har inneburit för social trygghet en minskning av deras inkomster och en ökning av kostnaderna. Således har systemets fortsatta överskott, sedan 2010, förvandlats till ett allvarligt kroniskt underskott. När det gäller hållbarhet har antalet sysselsatta i Spanien sjunkit till 17,8 miljoner under andra kvartalet 2016 (jämfört med 20 år 2007) medan pensionärer ökat med 1 miljon (från 7,5 till 8, 5 under samma period). Detta innebär att landet har gått från att ha 2,7 bidragsgivare till 2,1 för varje pensionär.
Den sammanlagda sysselsättningsnivån (liksom förhållandet mellan skattebetalare och pensionärer) kan dock inte i sig förklara socialförsäkringens underskott. Om så var fallet skulle sannolikt de senaste tre åren skapat nettojobb har korrigerat problemet (åtminstone delvis) men det var just under denna period som reservfonden har minskat mest. Anledningen är ingen annan än minskning av reallönerna (med en nedgång på 2,7% i den privata sektorn) orsakad i sin tur av ökad arbetskraftsflexibilitet, av ökningen av tillfälliga och deltidsavtal och eftersom sektorerna med det högsta mervärdet (som teknik) fortsätter att vara relativt svaga Spansk ekonomi som helhet och lämnar större delen av arbetstillfällen i händerna på sektorer (som turism) med låga kvalifikationer och låga löner. Således har utvecklingen av ekonomin de senaste åren lett till en intern devalveringsprocess, som slutligen minskat avgif.webptsinkomsterna eftersom dessa är direkt kopplade till löner.
Å andra sidan, om jobbförstörelse och intern devalvering har destabiliserat systemet på kort sikt, finns det en mycket större riskfaktor på lång sikt, och det är utvecklingen av den spanska befolkningen i sig. Under de senaste decennierna har Spanien genomgick en djupgående demografisk omvandling som har gjort ett övervägande ungt land till ett allt mer åldrande land, där dödsfall redan börjar överstiga födslar. I denna mening, om de under 19 år utgjorde mer än 35% av befolkningen under 1963 (det år då det nuvarande pensionssystemet utformades), når de idag inte 19%. Tvärtom har de över 65 år gått från 3,8% till 14% under samma period. Det handlar inte bara om en ökad förväntad livslängd utan om en minskning av födelsetalen som inte ens säkerställer generationens förändring. Om vi lägger till andra faktorer som utvandring av unga människor (med förvärringen att de som lämnar landet vanligtvis också är de mest kvalificerade arbetarna) blir resultatet ett ohållbart system på lång sikt och vars försämring har accelererats på grund av den ekonomiska krisen.
Slutligen har förvaltningen av reservfonden också gett upphov till tvivel, eftersom de flesta av resurserna (nådde 97% 2012) är placerade i spansk statsskuld. Detta innebär inte bara en större risk på grund av brist på diversifiering utan också en viktig möjlighetskostnad i en miljö med låga räntor och stigande obligationspriser, vilket framgår av det faktum att Spanien redan emitterar skuldebrev med negativ lönsamhet. Sammanfattningsvis har användningen av fonden för att finansiera statens underskott förhindrat investering av dessa resurser i andra mer lönsamma tillgångar och därmed begränsat systemets inkomster.
Inför en så kritisk situation som den nuvarande har ekonomer intagit olika ståndpunkter. De mest kritiska anser att pensionssystemet i sig är instabilt eftersom dess långsiktiga hållbarhet inte baseras på de fördelar som det kan uppnå med sina egna resurser utan med bidrag från nya bidragsgivare: en struktur som sparar skillnaderna , ser farligt ut som pyramidbedrägerier, där fördelarna med aktieägarna inte kommer från den genererade lönsamheten utan från de nya investerarnas inträde. Problemet är att dessa system vanligtvis kollapsar när intresserade investerare inte längre finns och därför är det omöjligt att ge tillbaka till aktieägarna. Enligt denna synvinkel skulle socialförsäkring vara i samma situation (med tanke på att bidrag från nya bidragsgivare minskade) och den enda möjliga lösningen skulle vara att definitivt ersätta det nuvarande betalningssystemet med ett annat kapitaliseringssystem.
Ett alternativt tillvägagångssätt skulle vara att bibehålla det nuvarande systemet, även om man reformerar några av dess väsentliga aspekter. Förslagen sträcker sig från skapandet av nya skatter till ökningen av sociala avgif.webpter, genom olika formler för fördelning av utgif.webpter mellan regeringen och socialförsäkringen. Det finns också blandade pay-as-you-go- och kapitaliseringsmodeller (som de som tillämpas i Tyskland och Nederländerna) som kan garantera en säker övergång till ett mer hållbart system.
Slutligen verkar den gradvisa minskningen av antalet födda göra anspråk på ett ökat födelsetal. I vissa europeiska länder har långsiktiga planer införts som inkluderar förmåner vid moderskap, familjeförlikningspolitik och incitament för stora familjer. I Spanien verkar emellertid frågan vara långt ifrån den ekonomiska debatten och de resurser som ges till familjepolitiken står bara för 1,3% av BNP (det europeiska genomsnittet ligger på 2,2%), medan den nya ramen sysselsättning (med 46,48% ungdomsarbetslöshet , längre tillfällig anställning och lägre löner) är en broms på skapandet av nya familjer.
I alla fall, oavsett bristerna i det nuvarande systemet är det tydligt att En aktiv befolkning som bedriver aktiviteter med lågt mervärde kommer inte att kunna garantera en tillräckligt hög levnadsstandard för den inaktiva befolkningen på lång sikt. och ännu mindre om det numeriska förhållandet mellan det ena och det andra fortsätter att minska. Exemplet med Grekland visar att en av de mest efterblivna ekonomierna i euroområdet inte kunde betala pensioner som stod för upp till 96% av arbetslönen (tyska pensionärer når till exempel inte 70%). Anledningen är att arbetskraften helt enkelt inte genererade nödvändigt överskott för att finansiera dessa fördelar. Det grekiska fallet kan fungera som en varning för Spanien att söka en lösning på pensionsproblemet genom en ökning av produktiviteten och ett mervärde som samtidigt möjliggör en ökning av sysselsättningen och lönerna. Idag letar de flesta spanska politiska agenterna efter nya distributionsformler och föreslår att skattebördan på en privat sektor som redan drabbats hårt av den interna devalveringen fortsätter att öka. Men tyvärr, när en ekonomi inte kan generera rikedom, är hur irrelevant det att fördela det.