Jordbruksrevolutionen ägde rum på 1700-talet och var avgörande för den industriella revolutionens framgång. Idag, när ekonomin går mot digitalisering och robotisering av arbete, skiljer sig jordbruket på ett speciellt sätt för sin expansionsprocess utan motstycke sedan slutet av förra seklet. Vi analyserar dess orsaker och konsekvenser.
Den 22 februari publicerade FN: s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) en rapport om jordbrukets nuvarande tillstånd. Den listade framstegen hittills samt utmaningarna för branschen i framtiden. Tvivel om jordbrukets inriktning under de kommande decennierna kan dock bara förstås om vi utgår från en tidigare analys av dess nuvarande tillväxtmodell.
I den meningen verkar det idag otvivelaktigt över hela världen att den primära sektorn, och särskilt jordbruket, har genomgått en verklig produktiv revolution. På detta sätt har de senaste decennierna bevittnat en exponentiell ökning av jordbruksproduktionen över hela världen, som i de flesta fall har slutat med Förbättra livskvaliteten för befolkningen. Och på många ställen uppstår en liten återgång av befolkningen till landsbygden, även om den globala trenden fortsätter att vara en ökning av befolkningen som bor i städer.
Dessa förändringar kan förklaras av olika faktorer, men två av dem är särskilt relevanta: tekniska framsteg och internationell handel. När det gäller den första punkten är det uppenbart för alla ekonomers ögon att tekniska framsteg har spelat en viktig roll när man höjer jordbruksproduktiviteten per hektar och arbetad timme, vilket ökar den totala produktionen. Ett tydligt exempel är fruktupptagningsuppgif.webpterna, som i vissa delar av norra Europa redan är helt automatiserade och har visat sig vara effektivare än manuell skörd. Ur grödans synvinkel har gödselmedel och bekämpningsmedel också perfekterats (förutom utvecklingen av de alltid kontroversiella transgenerna), vilket ökar produkternas hållbarhet.
Å andra sidan är det också viktigt att påpeka en process för att öka spridning av teknik till länder som fram till för några decennier sedan knappt hade dem: detta är till exempel fallet med Kina och andra framväxande ekonomier, som har ersatt traditionella plogar med traktorer, tröskare och såmaskiner. Slutligen har de senaste åren utvecklats nya odlingstekniker (såsom hydroponiska och aeroponiska metoder) som maximerar produktion och kvalitet samtidigt som arealer och vattenförbrukning minimeras.
Frågan om att öppna internationella marknader är mer omtvistad, eftersom handelsliberalisering inom jordbruket verkar ha gynnat många länder men också skadat andra. Även om det i vissa fall är sant att de mest slutna och mindre konkurrenskraftiga ekonomierna har drabbats av hårda anpassningsprocesser i sin jordbrukssektor som en orsak till detta fenomen (som har hänt med de mexikanska spannmålsproducenterna efter undertecknandet av NAFTA), är det obestridligt de kommersiell öppning i de flesta fall har det förbättrad tillgång till livsmedelsprodukter. Å andra sidan hävdar försvararna av frihandel också att den progressiva globaliseringen av jordbruksmarknaderna har accentuerat specialiseringen av varje land i sina mest produktiva grödor, vilket har stimulerat ökad produktion.
Uppgif.webpterna visar faktiskt en mycket betydande ökning av jordbruksproduktionen sedan 1990-talet, med en kumulativ tillväxt på 71% på 15 år (4,8% per år). Denna trend står i kontrast till stagnationen i det odlade området, som bara har ökat med 1,4% under samma period. Jordbruksarbetskraften verkar inte heller ha ökat mycket mer: bara 10,9%. Konsumtionen av fast kapital som används i jordbruket har dock ökat exponentiellt och nästan fördubblats i förhållande till 1990. Dessa uppgif.webpter visar att, som många ekonomer hävdar, ökningen av jordbruksproduktionen i världen beror på en intensiv teknikprocess, som i sin tur , som vi har kommenterat tidigare, är också kopplat till globaliseringen av marknaderna.
Ökningen av jordbruksproduktionen i världen beror på en intensiv moderniseringsprocess, som i sin tur också är kopplad till globaliseringen av marknaderna.
Men det finns också många oro över hållbarheten hos den nya produktionsmodellen som lite efter lite verkar råda inom jordbrukssektorn. Även om den förorening som genereras inte verkar särskilt oroväckande (sektorns koldioxidutsläpp har knappt ökat med 15% sedan 1990), kan den gradvisa uttömningen av vattenresurser utgöra ett allvarligare problem på lång sikt, särskilt om vi överväger trycket från nya bevattnade grödor, en växande industri och en större befolkning med begränsade reserver.
Å andra sidan verkar användningen av nya gödningsmedel, bekämpningsmedel och tillsatser samt utvecklingen av transgena livsmedel ha bidragit till att maximera produktionen och förlänga produkternas hållbarhet, vilket gör dem mer tillgängliga för familjer med mindre köpkraft. Tvivel har dock ökat om dess inverkan på konsumenternas hälsa och miljön, vilket orsakade många kontroverser om livsmedelsreglering.
Ur ett regionalt perspektiv kan vi utan tvekan bekräfta att kontinenten det leder tillväxt av jordbruksproduktionen är Asien, just den plats i världen där fenomenen vi har diskuterat ovan har varit mest relevanta: mer intensiv kapitalanvändning och den öppning för internationella marknader. Mer nedflyttade är Amerika och Afrika, medan Europa, med starkt reglerade marknader, verkar ha fler problem att öka produktionen trots sina tekniska framsteg.
Återigen är det Asiatisk produktionstillväxt den som har väckt flest larm angående tryck på vattenresurser och kommersialisering av mindre och mindre naturliga produkter. Dessa problem, åtminstone vid första anblicken, skulle kunna ha en lösning: den magnifika nederländska upplevelsen visar till exempel att produktionen kan multipliceras genom att drastiskt minska vattenförbrukningen och till och med det åkermark. När det gäller transgena grödor och användningen av konstgjorda ämnen har Europeiska unionen i flera år varit i en kontinuerlig uppdatering av sitt regelverk för att garantera kvaliteten på maten som konsumeras i den gamla kontinenten.
De nya bekymmerna kan dock inte ha någon omedelbar inverkan på länder som fortfarande håller på att förändras inom jordbruket, särskilt med tanke på att hållbarhetslösningar de är vanligtvis dyr och kräver en långsiktig vision. Av den anledningen kan vi säga att jordbruksrevolutionen under de senaste 25 åren verkar ha förändrat sektorns landskap radikalt: om utmaningen på 90-talet var att öka produktionen för att möta demografiskt tryck är det idag att tillväxten är hållbar. Kort sagt handlar det om att säkerställa näring för dagens medborgare, utan att kompromissa med framtida generationers.