Euron stiger kraftigt tack vare de goda förväntningarna på marknaderna. Kan det vara en möjlighet att bättre förstå teorin om rationella förväntningar?
1972 revolutionerade ekonomen Robert Lucas studiet av makroekonomi med utvecklingen av hans Teori om rationella förväntningar, baserat på det faktum att en stor del av utvecklingen av ekonomiska variabler baseras på marknadsagenternas framtida förutsägelser, förväntningar som också skulle formuleras rationellt och bara ibland felaktiga. Sedan dess har de stora ekonomiska skolorna positionerat sig på denna nyhet (antingen försvarat eller kritiserat det) och har inte slutat dra nytta av de stora händelserna i den ekonomiska historien för att sätta den på prov. Idag kan vi hitta en av dessa möjligheter framför oss: samling av euron.
Under de senaste månaderna har gemenskapsvalutan upplevt en stark återhämtning på marknaderna, vilket ökat skillnaden mot dollarn (redan nära $ 1,2 / €) och närmar sig paritet med det brittiska pundet (cirka £ 0,9 / €). Denna uppåtgående rörelse bryter med den trend som observerats de senaste åren, där vi har sett en svagare valuta som en följd av ECB: s penningpolitiska expansion. Tvärtom kan det vara svårt att förstå varför euron uppskattar just när denna politik upprätthålls, vilket också får oss att undra vilka konsekvenser vi kan förvänta oss för ekonomin. I den här artikeln kommer vi att analysera båda frågorna mot bakgrund av teorin om rationella förväntningar.
Orsaker till omvärdering av euron
A priori kan vi leta efter en förklaring i förstärkning av europeiska ekonomier, som sedan förra året verkar växa i god takt samtidigt som det påskyndar skapandet av arbetstillfällen och bibehåller en låg inflation. I detta sammanhang är det naturligt att ett ökat investerarnas förtroende för europeiska ekonomier kommer att locka utländskt kapital och öka efterfrågan på euro på de finansiella marknaderna. På samma sätt kan exportboomen också pressa upp priserna på gemenskapsvalutan.
På detta sätt kan vi kanske dra slutsatsen att förstärkningen av euron främst beror på endogena faktorer, men det skulle vara fel att glömma andra faktorer. exogena orsaker som depreciering av dollarn. I den meningen är det viktigt att notera att styrkan i den nordamerikanska ekonomin inte verkar vara tillräcklig för att skingra tvivel om president Trumps förmåga att genomföra sitt valprogram (särskilt skattereform), och det är inte möjligt att utesluta att dollarn under de första månaderna har upplevt en överuppskattning vars korrigeringar kan visas nu. Hur som helst är det uppenbart att nedgången i den nordamerikanska valutan har en särskild betydelse för de europeiska ekonomierna, i den mån det bidrar till att stärka eurons relativa ställning.
Något liknande kan hända med pundet, stabiliserat under de senaste månaderna men fortfarande mycket försvagat som ett resultat av tvivel om Brexit-förhandlingarna, vars resultat fortfarande är osäkert.
Å andra sidan vi kan inte glömma Europeiska centralbankens roll, vars myndigheter kunde dra nytta av ekonomins goda ögonblick för att normalisera penningpolitiken och börja dra tillbaka de redan långa QE-planerna. Långt ifrån att vara spekulation är ECB: s kursförändring något som redan finns i alla ekonomiska förutsägelser, förstärkt av Mario Draghis tillkännagivande i oktober om minskningen av 30 000 miljoner euro per månad vid köp av tillgångar från 2018. På detta sätt skulle också kunna bekräfta att uppgången i euron är en följd av marknadsförväntningarna, vars agenter skulle positionera sig inför den mer än förutsebara riktningsförändringen i penningpolitiken.
Denna positionstagning kan lätt observeras i ett års framåt, som redan handlas till 1,21 USD / EUR (när europriset idag fortfarande är runt 1,18). Naturligtvis skapar detta incitament för internationella investerare att investera i euro på kort sikt, särskilt om vi anser att kontanta tillgångar är bland de säkraste på marknaden. För sin del verkar inte räntehöjningarna i USA och upprätthållandet av deras nivå i Europa ha genererat en tillräcklig ränteskillnad för att motverka detta fenomen och omdirigera kapitalrörelser mot dollarn. På detta sätt kan den nuvarande situationen på valutaderivatmarknaderna vara en viktig orsak till att förklara omvärderingen av euron, åtminstone på kort sikt.
Konsekvenser för den reala ekonomin
I en lika heterogen och komplex ekonomi som den europeiska är det logiskt att effekterna av uppskattningen av dess valuta är lika varierande som de är svåra att analysera. Vi kan dock förutse en inverkan på handelsbalansen i första hand, även om mångfalden av ekonomiska strukturer mellan EU-medlemmar kan ge upphov till avvikande och till och med motsatta trender.
A priori kan vi säga det en dyrare euro kommer att översättas till en ökning av försäljningspriserna utomlands, vilket skulle göra europeiska produkter mindre konkurrenskraftiga på internationella marknader och därför skulle exporten minska. För att denna dynamik ska kunna ske är det dock nödvändigt att anta en serie utgångsantaganden, till exempel att den europeiska produktionen är absolut utbytbar mot den i andra delar av världen (det vill säga att dess efterfrågan är helt elastisk), som hela tiden i produktionsprocessen används endast europeiska insatser eller säljs alltid i länder som inte ingår i euroområdet.
Både i export och import kan flexibiliteten på marknaderna upphäva valutans effekt.
Verkligheten tillåter oss däremot att vara lite skeptiska till dessa antaganden. Med tanke på att majoriteten av den europeiska exporten är produkter med högt mervärde, där konkurrenskraften mer beror på denna variabel än på försäljningspriserna, är det svårt att förutsäga en nedgång i exporten eftersom möjligheten att ersätta en produkt normalt tenderar att minska när dess grad av utarbetande ökar.
Å andra sidan har de flesta europeiska ekonomier ett underskott i råvaror, vilket innebär att en starkare euro kommer att sänka leveranskostnaderna och därför kommer företag att kunna sänka sina försäljningspriser, bibehålla sina vinstmarginaler och upphäva valutaens ursprungliga effekt. Slutligen kommer förluster sannolikt också att koncentreras till länder vars export går till utländska marknader, vilket har en mycket lägre inverkan på de som säljer det mesta av sin produktion i samma euroområde.
Å andra sidan kan sektorer som utsätts för stark utländsk konkurrens på inhemska marknader påverkas av lägre import, vilket gör det möjligt för oss att påpeka möjliga problem för inhemska producenter av råvaror och halvfabrikat, och till och med för vissa industriprodukter som dumpas redan av tillväxtmarknader som Kina. Med andra ord kommer en starkare valuta att sänka priset på produkter som tillverkas utomlands och skapa incitament för konsumenter att föredra dem till nackdel för medborgarna.
Det finns dock också möjligheten att sektorer vars produktionsprocesser kräver insatser från utlandet kan sänka sina produktionskostnader och därför svara på konkurrens genom att sänka försäljningspriserna. På detta sätt och på liknande sätt som vi sa skulle kunna hända med exporten kunde konsekvenserna av den stigande euron också lindras på lokala marknader.
Där det säkert kommer att märkas kommer den europeiska energisektorn, vars grund fortfarande till stor del vilar på fossila bränslen som importeras från Asien och Afrika. I det här fallet innebär det faktum att internationella priser på olja och naturgas sätts i dollar att en förstärkning av euron mot den amerikanska valutan kommer att sänka de europeiska konsumenternas kostnader för dessa produkter. Detta skulle möjliggöra större ekonomisk tillväxt eftersom familjer skulle ha mer disponibla inkomster för besparingar och konsumtion och företag skulle kunna producera till en lägre kostnad (vilket är en viktig faktor i ekonomier med hög energiintensitet som de i Europa), vilket kan bidra till att minska effekterna av den rebound vi har sett i Brent-priser sedan början av 2016.
Pengarekonomin: rationella förväntningar eller självuppfyllande profetior?
Den största konsekvensen av denna sänkning av försäljningspriserna på de nationella marknaderna skulle utan tvekan vara en prissänkning och därför en dämpning av inflationstakten. I detta avseende är det viktigt att komma ihåg ECB: s ansträngningar för att påskynda prisutvecklingen i EU och motverka de deflationssymptom som flera ekonomier presenterade under hela krisen. Därför är det möjligt att säga att den ökade inflationen som vi har sett i år i Europa kan hotas av en starkare euro jämfört med andra valutor, ett faktum som vid många tillfällen inte får mycket uppmärksamhet från den ekonomiska pressen.
Sanningen är att effekterna av inflationsrörelser på euro är långt ifrån ett sekundärt bekymmer en grundläggande faktor för att förstå vad som kan förväntas av den europeiska ekonomin under de kommande åren. Den främsta anledningen är att det fortfarande finns en starkt beroende av ECB: s politik för monetär expansion, vars beslut i stor utsträckning bestäms av de inflationsmål som myndigheterna har satt. I det här fallet verkar prisuppgången under 2017 och den successiva utmattningen av Europeiska centralbanken ha övertygat Mario Draghi om att det är dags att minska den monetära stimulansen, men ett ytterligare fall i inflationen kan föreslå en minskning mer gradvis och förskjuten över tiden (vilket skulle möjliggöra att den nuvarande tillväxtmodellen i många länder bibehålls, men också skulle göra det svårare att rensa sina överdrifter).
Vi kan tro att förutsägelserna kommer att vara korrekta eftersom de formuleras rationellt eller helt enkelt för att de själva är orsaken till det resultat de förväntar sig.
I slutändan skulle vi acceptera att det mesta av eurons uppskattning kommer från prognoserna för en marknad vars agenter skulle agera rationellt (genom att ta långa positioner i en valuta vars pris kommer att öka) validera teorin om rationella förväntningar av Robert Lucas.
Det skulle emellertid också finnas ett annat möjligt sätt att förklara den aktuella situationen i form av en självuppfyllande förutsägelse, där prognoser om att euron kommer att stiga skapar incitament för investerare att satsa på den (ökad efterfrågan och pressa priserna upp), och som Som ett resultat skulle vi få den uppskattning som förväntas på marknaden. På detta sätt kan vi diskutera mellan att tro att förutsägelserna kommer att vara korrekta eftersom de formuleras rationellt eller helt enkelt för att de själva är orsaken till det förväntade resultatet.
Som om detta inte var tillräckligt finns det fortfarande väntande frågor som Draghis planer, Trumps skattereform eller Brexit-förhandlingarna. Vi kanske inte kan förutsäga priset på euron med fullständig noggrannhet, men vi kan vara säkra på en sak: de närmaste månaderna kommer att tjäna till att klargöra många frågor, inte bara för de akademiska debatterna om Lucas teorier utan också för fickorna av européer.