Mörka moln samlas över Italien. Det finns de som till och med talar om en möjlig utgång av Italien från euron. Det transalpina landet står inför ett stort dilemma: satsa på tillväxt eller respektera åtagandena med Bryssel och fortsätt på väg till underskott.
Om länderna i Europeiska unionen under de senaste åren har vuxit ekonomiskt verkar den nuvarande situationen i Italien sätta den goda utvecklingen i den europeiska ekonomin i fara.
Bakgrund
De problem som Italien går igenom är dock inte nya. Den italienska ekonomin har lidit av samma sjuka under lång tid. Låg produktivitet ledde till svag ekonomisk tillväxt och när ekonomiska kriser inträffade var den vanliga lösningen att tillgripa devalvering av den italienska liran.
Av denna anledning finns det många euroskeptiker i Italien som talar om en utgång från euron. De minns fortfarande de tider då det tack vare devalveringen av liran var möjligt att återvända till den ekonomiska tillväxtens väg. Men med euron har inte allt varit en nackdel för Italien. Tack vare den gemensamma valutan hade Italien låg inflation och låga räntor. Å andra sidan är devalvering av valutan inte alltid den bästa lösningen, eftersom strukturreformer trots enstaka stimulans var nödvändiga för att förbättra produktiviteten på lång sikt.
Italien, en starkt skuldsatt ekonomi
Mot denna bakgrund står Italien inför ekonomisk tillväxt under det europeiska genomsnittet. Vi talar om 1,5% italienska kontra 2,5% europeiska. För att göra saken värre står Italien inför en mycket hög skuldsättning, vilket 2018 representerar 132% av sin bruttonationalprodukt. Allt detta placerar Italien som det europeiska land med den högsta nivån av offentlig skuld efter Grekland.
Det bör noteras att Italien, med en bruttonationalprodukt på 1,7 biljoner euro, är den tredje största ekonomin i euroområdet. Problemet är att dess skuld är 2,2 biljoner euro. Detta innebär att skulden absorberar en mycket viktig volym av offentliga utgif.webpter.
Om Italien och Europeiska kommissionen i princip hade kommit överens om ett offentligt underskott på 0,8%, skulle budgeten från den italienska regeringen lämna underskottet på 2,4%. Med tanke på de europeiska myndigheterna, som förespråkar minskning av underskottet, avser den italienska regeringen att lätta på underskottsmålet för att försöka uppnå högre ekonomisk tillväxt.
Europa betonar efterlevnad av stabilitets- och tillväxtpakten. Låt oss komma ihåg att stabilitets- och tillväxtpakten har som mål att konvergera europeiska ekonomier och sunda offentliga finanser. Bland annat fastställs i detta avtal att budgetunderskottet inte får överstiga 3% av bruttonationalprodukten. Ibland har vissa länder fått tillåtelse att minska underskottsmålet. Detta är inte fallet i Italien, som inte har fått möjligheter i detta avseende. Dessutom ligger det underskott som den italienska regeringen har föreslagit till 2,4% och lämnar det utanför tillämpningen av europeiska förfaranden på grund av alltför stort underskott.
Det stora dilemmaet
Erfarenheterna från länder som Japan och Belgien visar att det bästa sättet att minska en hög offentlig skuldnivå (som är fallet i Italien) är genom en fortsatt ekonomisk tillväxt över tid. Av den anledningen föreslår den italienska regeringen en stimulansplan för ekonomin. Och som vanligt leder varje stimulans till ekonomin vanligtvis till att det offentliga underskottet ökar. För detta ändamål föreslår den italienska regeringen inkomster för arbetslösa, skatteincitament för företag som anställer arbetare och en ambitiös investeringsplan på 15 000 miljoner euro för att modernisera infrastrukturen.
Underlåtenhet att följa underskottsreglerna innebär dock att man betalar högre räntor. De som försvarar budgetdisciplin är rädda för att Italien kan komma in i en farlig spiral mellan ökande underskott och ränta på skuld. De mest pessimistiska tror att om man inte respekterar budgetreglerna kan det leda till en oproportionerlig höjning av räntorna, eurons utträde från Italien och, för att toppa allt, utarmningen av det italienska medborgarskapet.
Det som står klart är att den italienska ekonomin måste ta itu med långsiktiga reformer. Det är nödvändigt att integrera kvinnor och unga på arbetsmarknaden och öka produktiviteten. Problemet är att genom att genomföra strukturreformer lider den kortsiktiga tillväxten.