Riskfaktormodeller försöker karakterisera ett litet antal riskkällor för ett stort antal finansiella tillgångar.
Med andra ord försöker riskfaktormodeller att förenkla variationerna i finansiella tillgångar. De delar upp risken i olika källor. Finansiella tillgångar kan vara både fasta och rörliga tillgångar.
Varje finansiell tillgång har många möjliga riskkällor. Det vill säga priset på ett företag kan röra sig baserat på många variabler. Till exempel på grund av ränteförändringar, juridiska förändringar, ekonomiska kriser, strejker, tekniska förändringar och en lång osv.
Om antalet risker är mycket stort för en finansiell tillgång, för en grupp tillgångar (investeringsportfölj) är den ännu högre. Med vilka riskfaktormodellerna begränsas dessa risker. Så att det är mycket enklare att beräkna dem och försöka minska dem.
Riskfaktormodellers ursprung
Harry Markowitz ansåg i sitt arbete med effektiva portföljer att vissa variabler var nödvändiga för att beräkna den optimala portföljen. Eller vad är detsamma, hur kapitalet ska fördelas, för att maximera vinsten eller minska risken. Idén att maximera vinsten eller minimera risken (eller båda samtidigt) beror på vad investeraren ville ha. I denna mening, för att utföra denna beräkning, fastställde Markowitz att han skulle behöva tre variabler. Tillgångarnas lönsamhet, volatilitet och kovarians.
Naturligtvis, även om dessa variabler gjorde det möjligt för honom att beräkna det optimala beslutet, hade han ett problem. Problemet var att ju större antal tillgångar, desto svårare och dyrare var det att beräkna hur pengarna skulle fördelas. Det är till exempel mycket enkelt att studera hur man fördelar pengar mellan två möjligheter (två tillgångar). Men att räkna ut hur man fördelar kapitalet under hundra tillgångar kan vara en mycket svår uppgif.webpt.
För att bli medveten om problemet, om vi vill beräkna hur vi ska fördela kapitalet på 100 tillgångar, så att beslutet blir optimalt när det gäller lönsamhet och risk, är antalet parametrar som ska beräknas 5 150. Med vilken ju större antal tillgångar desto större är riskerna.
Formulering av riskfaktormodeller
William Sharpe, baserat på resultaten från Harry Markowitz, utvecklade dess konsekvenser för tillgångspriser. Och det visade att det måste finnas en mycket specifik struktur mellan förväntad avkastning på riskfyllda tillgångar. Sharpe konstaterade att det fanns två typer av risker. Den systematiska risken och den specifika risken. Därifrån extraherade han formeln som uttrycks som:
Total risk = Specifik risk + systematisk risk
Idag utgör strukturen som föreslås av Sharpes teori grunden för att göra riskjusteringar inom många områden av finansiell praxis.
Markowitz-modell
