Efter år av politik för finanspolitisk åtstramning och liberalisering av arbetsmarknaden satsar de flesta europeiska länder nu på att höja minimilönen för att återfå arbetarnas köpkraft. På detta sätt försöker man främja den inhemska konsumtionen och därmed stärka den ekonomiska återhämtningen.
Under senare år verkar den uppåtgående översynen av SMI (interprofessionellt minimilön) vara en konstant i nästan hela Europa. Om den brittiska regeringen 2015 tillkännagav en höjning av minimilönen för arbetstagare med mer än tusen euro (upp till nuvarande 1 378 euro), har även andra länder som Frankrike, Belgien och Nederländerna gjort framsteg i detta avseende trots att att den europeiska ekonomin riskerar att deflatera.
Trenden är särskilt stark i Östeuropa, där ökningen av SMI jämfört med 2007 når ännu större andelar i Lettland (178%), Rumänien (143%) och Bulgarien (125%). Man bör komma ihåg att förra året till och med Tyskland, som fram till dess förespråkade arbetskraftsflexibilitetspolitiken i Europa, har gått med genom att för första gången fastställa en minimilön på cirka 1 440 euro per månad.
I Spanien tillkännagav regeringen en ökning av SMI med 8% för år 2017 och de flesta av de politiska krafterna har varit för att följa den europeiska trenden, även om vissa kräver ännu större ökningar. Nu tillkännagav det 2019 en ökning med 22% och fler ökningar förväntas för 2020.
Fördelar med att höja minimilönen
I denna bemärkelse hävdar SMI-anhängare att en revidering uppåt skulle leda till en ökning av den inhemska konsumtionen genom en dubbel effekt: å ena sidan skulle en ökning av arbetarnas nominella inkomst förbättra deras köpkraft; Å andra sidan skulle en omfördelning av inkomsterna till de mest missgynnade sektorerna öka utgif.webpterna på grund av den högre marginella konsumtionsbenägenheten för dessa grupper.
Således skulle en ökning av SMI stärka den totala efterfrågan via inhemsk konsumtion och därför stärka återhämtningen av produktion och sysselsättning.
På samma sätt hävdar de att en högre SMI också skulle ha viktiga omfördelningseffekter utan att det behövdes någon finanspolitisk insats. Enligt denna analys dras de resurser som företagen avsätter för att täcka löneökningen från företagens vinster. Detta innebär att de lägst betalda arbetarna fortsätter att få en inkomst som annars skulle gå till ägarna, som vanligtvis har en högre inkomstnivå. På detta sätt skulle en ökning av SMI bidra till att minska de sociala ojämlikheterna utan att behöva tillgripa offentliga utgif.webpter, vilket är fallet med många socialpolitiska åtgärder för detta ändamål.
Slutligen bekräftar SMI: s försvarare att förekomsten av en minimilön är ett effektivt instrument i kampen mot exploatering av arbetskraft, eftersom det förstärker arbetarnas ställning som annars skulle ha svårigheter när de förhandlade om sina löner. Samtidigt skulle en högre SMI bidra till att öka humankapitalbildningen och minska tillfällig anställning, eftersom arbetsgivare ofta är mer öppna för att investera i högre lönearbetare på lång sikt.
Nackdelar med att höja minimilönen
Emellertid är SMI också öppen för mindre positiv analys. För det första påpekar dess motståndare att effekterna på konsumtionen bara skulle ske på kort sikt, eftersom de ökade arbetskraftskostnaderna slutligen skulle överföras till priser (generera inflation) och arbetarna skulle förlora den köpkraft som de skulle har vunnit. I det första ögonblicket.
Därefter kunde den inhemska konsumtionen bara förbättras något tack vare den monetära illusionen, och myndigheterna borde vidta åtgärder för att undvika att hamna i en ond cirkel av inflation och löneversioner.
Å andra sidan är de omfördelande effekterna av SMI inte heller tydliga, eftersom dess försvarare antar att en högre minimilön minskar affärsvinster som annars skulle komma i händerna på ägare med högre inkomstnivå. De glömmer emellertid att dessa vinster vid många tillfällen återinvesteras i företaget (vilket förbättrar arbetarnas villkor själva) och att många av aktieägarna i själva verket är människor med medelhög och till och med låg inkomst. Dessutom kan inflationen som genereras av ett högre SMI minska köpkraften för låginkomstsektorer som är beroende av fasta förmåner, t.ex. pensionärer eller arbetslösa som överlever tack vare offentligt stöd.
Inflationen som genereras av en högre SMI kan minska köpkraften för låginkomstsektorer som är beroende av fasta förmåner.
Dessutom kan man hävda att en alltför hög SMI kan ha en skadlig effekt på arbetslösheten, eftersom det skulle kunna driva de lägst betalda arbetarna ut ur arbetsmarknaden. Detta innebär till exempel att en minimilön på 1 000 euro skulle förhindra tillgång till ett jobb för alla som inte kan kräva det beloppet för sitt arbete, bara för att det bidrar till ett lägre värde för företaget. Av denna anledning, vid många tillfällen (särskilt i mindre utvecklade länder) ökar SMI som inte följer utvecklingen av verklig produktivitet bara med att främja svart arbete och har liten inverkan på arbetarnas liv. Så minimilönen kan sluta skada just de som den är avsedd att hjälpa till.
I den teoretiska ramen kommer en förlust av sysselsättning om minimilönen ligger över jämviktspunkten mellan utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden. Om det är under påverkar det inte sysselsättningen. Det svåra är att veta var den balansen är.
SMI i Europa
När det gäller den gamla kontinenten, som fram till nyligen har präglats av flexibilitet i arbetet, verkar SMI nu öka i nästan alla länder. Dess effekter på sysselsättningen är emellertid olika och verkar inte utgöra något tydligt mönster.
| EU-länder | SMI | SMI-ökning (nominell) | SMI-ökning (real) | Arbetslösheten ökar |
|---|---|---|---|---|
| Luxemburg | 1.922,96 € | 28% | 6% | 2% |
| Belgien | 1.501,82 € | 22% | 3% | 0% |
| Nederländerna | 1.501,80 € | 18% | 2% | 2% |
| Irland | 1.461,85 € | 13% | 4% | 5% |
| Frankrike | 1.457,52 € | 20% | 5% | 2% |
| Tyskland | 1.440,00 € | 0% | -15% | -6% |
| Storbritannien | 1.378,87 € | 14% | -11% | 0% |
| Slovenien | 790,73 € | 54% | 33% | 3% |
| Spanien | 756,70 € | 20% | 2% | 14% |
| malt | 720,46 € | 23% | 3% | -1% |
| Grekland | 683,76 € | -4% | -21% | 16% |
| Portugal | 589,17 € | 31% | 15% | 4% |
| Polen | 409,53 € | 76% | 53% | -6% |
| Kroatien | 395,61 € | 0% | -23% | 5% |
| Estland | 390,00 € | 103% | 66% | 0% |
| Slovakien | 380,00 € | 109% | 88% | -2% |
| Lettland | 360,00 € | 178% | 137% | 3% |
| Ungern | 332,76 € | 35% | -3% | -1% |
| Tjeckien | 331,71 € | 27% | 6% | -2% |
| Litauen | 300,00 € | 88% | 54% | 3% |
| Rumänien | 217,50 € | 143% | 98% | 0% |
| Bulgarien | 184,07 € | 125% | 89% | 0% |
| Danmark | - | - | - | 2% |
| Italien | - | - | - | 5% |
| Cypern | - | - | - | 10% |
| Österrike | - | - | - | 0% |
| Finland | - | - | - | 2% |
| Sverige | - | - | - | 0% |
| Data från 2015 för minimilöner och jämförelse med 2007 för tillväxt. Utvecklingen av reallöner som diskonterar den årliga IPCA som ackumulerats i varje land. Källa: Eurostat. |
Bland de mest framgångsrika länderna är Polen, Ungern, Slovakien och Tjeckien, som har lyckats minska sin arbetslöshet och höja minimilönen. Genom att satsa på en modell baserad på exportinriktad industri och utvecklingen av deras inre marknader har moderniseringen av deras ekonomier gjort det möjligt för dem att öka produktiviteten hos sina arbetare och tack vare detta har de kunnat möta en kontinuerlig höjning av minimilönen, skapa en god cirkel mellan konsumtion och produktion.
På motsatt sida hittar vi länder som Portugal, Lettland och Litauen, som också har valt att höja minimilönen men samtidigt har drabbats av en alarmerande arbetslöshetstillväxt. Slutligen är det också värt att notera några fall av frysning av minimilönen (Kroatien) eller dess minskning (Grekland), även om ingen av dem verkar ha kunnat skapa sysselsättning på egen hand.
I vilket fall som helst är sanningen att SMI utan tvekan är en av nycklarna till den aktuella europeiska ekonomiska debatten. Även om det är sant att dess verkliga räckvidd är begränsat (eftersom minimilönen i många fall fastställs genom kollektivavtalen i varje sektor) är det viktigt att referera till arbetsförhållandena i ett land. Som vi redan har kommenterat är åsikterna delade mellan dem som försöker göra arbetsmarknaden mer flexibla och direkta ansträngningar för att förbättra produktiviteten (förutsatt att detta kommer att driva upp reallönerna) och de som försöker stärka SMI för att främja konsumtion. Oavsett ideologiska värderingar, i själva verket den materiella debatten om att öka inkomsterna i ett land genom att agera på utbud eller efterfrågan: ett dilemma så gammalt som ekonomin själv.