De portugisiska offentliga finanserna avslutade 2016 med det lägsta underskottet på decennier, medan utgif.webpterna för pensioner och löner ökade igen. Idag ser många nya keynesianska ekonomer Portugal som ett bevis på att politik för finanspolitisk expansion kan återuppta en ekonomi. Är återhämtningen i Portugal verkligen ett exempel på att keynesianismen fungerar?
Enligt uppgif.webpter som publicerades i mars av INER (det portugisiska officiella statistiska institutet) sjönk statens underskott 2016 till 2,1% av BNP, under det 2,5% -mål som fastställts av de europeiska myndigheterna och förbättrade framför allt 2015 års resultat (4,4%). Nyheten överraskade snart marknaderna, som undrar hur ett land som kan skryta mot en åtstramningspolitik kan öka de offentliga utgif.webpterna samtidigt som underskottet minskar. I den här artikeln föreslår vi tre möjliga förklaringar.
Första möjligheten: ett nytt keynesianskt "mirakel"
För att analysera den nuvarande situationen i Portugal är det viktigt att komma ihåg den ekonomiska situation som ärvdes 2015 av den nuvarande regeringskoalitionen med socialisten Antonio Costa som ordförande: ett land som är djupt drabbat av den ekonomiska krisen med dess därmed förstörda sysselsättning och den produktiva strukturen , beroende av extern finansiering och med ett särskilt sårbart finansiellt system.
I en mindre ingripen ekonomi kunde det ha varit tillräckligt för att underlätta anpassningen av den privata sektorn, men i Portugal (där en stor del av den ekonomiska aktiviteten är beroende av staten och även under goda år det inte fanns någon tydlig finanspolitisk disciplin) resulterade krisen i en snabb försämring av de offentliga finanserna och en exponentiell ökning av skulden. Stod inför en helt ohållbar situation tvekade inte den portugisiska regeringen att be om hjälp, och därför överenskommades en räddning på 78 000 miljoner euro 2011, tillhandahållen av Europeiska unionen och IMF.
Programmet för ekonomiskt stöd gjorde det möjligt för den portugisiska regeringen att ha likviditet för att upprätthålla statens nuvarande verksamhet och uppfylla sina omedelbara skyldigheter, men i gengäld var de portugisiska myndigheterna tvungna att genomföra en tuff finanspolitisk konsolideringsplan. På detta sätt minskade underskottet gradvis genom ganska opopulära åtgärder, såsom ökningen av direkta och indirekta skatter och sänkningar av offentliga tjänster, löner och pensioner, medan den privata sektorn förblev relativt stillastående och många ungdomar lämnade landet i frånvaro. av jobbmöjligheter.
Men koalitionen som tillträdde 2015 tvekade inte att stödja postulaten för den keynesianska ekonomin, som förespråkar finansiell expansion för att återhämta ekonomisk aktivitet. Enligt denna synpunkt ökar högre offentliga utgif.webpter medborgarnas köpkraft och stimulerar konsumtionen, vilket gör det möjligt för staten att samla in fler skatter. A god cirkel mellan offentliga utgif.webpter och underskott, till skillnad från den onda cirkel som Portugal tycktes lida av på grund av åtstramningspolitik. Av den anledningen tvekade inte den nya portugisiska regeringen att göra det vända åtgärderna från tidigare år, återigen öka löner och pensioner, minska vissa skatter på arbetare och frysa privatiseringsplanerna för offentliga företag. Resultatet har blivit ett stark finanspolitisk konsolidering, som skulle visa på effektiviteten i den neo-keynesianska politiken.
Andra möjligheten: förändring av ekonomisk modell
En alternativ förklaring till de goda uppgif.webpterna från Portugal är ändra till en produktiv modell mer effektiv som landet har upplevt under lågkonjunktur och anpassning (2009-2014). Enligt detta tillvägagångssätt drabbades ekonomin före krisen av allvarliga makroekonomiska obalanser, särskilt avslappnad budgetdisciplin och ett starkt externt underskott, som nådde 9,7% av BNP 2008. Ändringsplanerna skulle dock ha lett till en ökad konkurrenskraft med en dubbel positiv effekt: å ena sidan gjorde de landet till en mer attraktiv destination för internationella investerare; Å andra sidan har portugisiska produkter kunnat konkurrera bättre på utländska marknader tack vare fallande produktionskostnader.
Uppgif.webpterna tycks stödja denna teori: Utländska direktinvesteringar fördubblades mellan 2009 och 2014, medan exporten ökade 41,6% under samma period. På detta sätt har den portugisiska ekonomin uppnått rätta till sitt historiska handelsunderskottoch den utländska sektorn har gått från att vara en källa till obalanser till att bli en motor för tillväxt. Å andra sidan har ökningen av den privata konsumtionen kompenserat minskningen av den offentliga konsumtionen, medan investeringarna har tappat framträdande och nedgången har bara delvis kompenserats av det ökade deltagandet av utländska investerare.
Enligt denna synvinkel skulle därför minskningen av det portugisiska underskottet helt enkelt vara en följd av återhämtning av en mer produktiv ekonomi, som skulle ha uppnåtts tack vare åtgärder med en stark social kostnad under de första åren men som på lång sikt skulle återuppta tillväxt och skapande av arbetstillfällen.
Tredje möjligheten: mer utgif.webpter, mindre investeringar
De mest skeptiska till det nya "portugisiska miraklet" hävdar att det inte är möjligt att tala om en framgång för den nya keynesianska politiken eftersom de i verkligheten inte har existerat. Även om det är sant att den portugisiska regeringen har genomfört åtgärder som ökar de offentliga utgif.webpterna har den också gjort det minska i andra sektorer inte mindre viktigt såsom utbildning (genom att eliminera stöd till alla privata skolor i områden där det finns andra offentliga skolor). På inkomstsidan hävdar de att elimineringen av arbetstagarnas extraordinära bidrag (genomfördes 2014) har motverkats av en ökning av indirekta skatter (sockerhaltiga drycker, lyxvaror, uthyrning av turistfastigheter etc.) att det också minskar medborgarnas köpkraft.
Det område som drabbats mest av nedskärningarna av den nya portugisiska regeringen har dock utan tvekan varit offentliga investeringar, som minskade med 29% (1169 miljoner euro) under det senaste året. Denna minskning utgör 0,7% av BNP, vilket tillfört försäljningen av Banifs tillgångar (som representerade förluster på cirka 2 500 miljoner, 1,5% av BNP) skulle leda till en total förbättring på 2,2%, nästan total finanspolitisk konsolidering för året (2,4%). Enligt regeringens motståndare är problemet att nedskärningar i offentliga investeringar kan ha en negativ inverkan på produktiviteten, förutom att infrastrukturen försämras och att landet får större beroende av utländskt kapital. Alla dessa problem kanske inte syns i många år framöver, men de kan vara långsiktiga riskfaktorer.
Enligt denna synvinkel skulle det därför vara svårt att tala om ny keynesiansk politik eftersom den portugisiska ekonomin globalt sett är ingrep allt mindre. Offentliga utgif.webpter, långt ifrån att öka, skulle helt enkelt ha omfördelats. Uppgif.webpterna verkar också stödja denna hypotes: de offentliga utgif.webpterna gick från 48,4% av BNP 2015 till 45,1% 2016, medan skattebördan sjönk från 44% till 43,1%.
Sammanfattningsvis kan vi säga att den portugisiska finanspolitiska konsolideringen är ett obestridligt faktum, men dess förklaringar är så motstridiga att det är svårt att beteckna den som en framgång utan rädsla för att ha fel. Sanningen är att de offentliga finanserna i dag kan vara ett steg närmare hållbarheten, men den portugisiska ekonomin verkar fortfarande ha en lång väg att gå, särskilt om vi tar hänsyn till att arbetslösheten (särskilt ungdomar) fortfarande ligger på höga nivåer. Dessutom är den offentliga skulden fortfarande cirka 130% av BNP och dess värdepapper klassificeras av huvudbyråerna som ”skräpobligationer”, vilket gör det svårt att finansiera staten och bibehåller sitt beroende av ECB. Under tiden delas åsikterna mellan de som ser Portugal som ett exempel på ny keynesiansk framgång och de som ständigt är förvånade över hur ett land kan leda kampen mot åtstramning i Europa, samtidigt som man skärper nedskärningarna på sina egna medborgare.
